Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Michael Morris
Skådespelare: Renée Zellweger, Chiwetel Ejiofor, Leo Woodall, Colin Firth, Hugh Grant
Premiär: 2025-02-14
Betyg: 3
Den självutnämnda pk-certifierade wokemaffian satt stela som pinnar under pressvisningen, utan så mycket som ett fnitter eller en antydan till leende. Deras bitterhet över livsvalen låg som en blöt filt över delar av salongen. Men för alla andra? Skratten kom spontant och leendena dök upp som förväntat i denna fjärde del av Bridget Jones-sagan.
Bridget (Renée Zellweger, nu med ännu mer kisande ögon) har gått vidare i livet och kämpar på som ensamstående mamma till två barn. Att avslöja varför skulle spoila en viktig del av berättelsen, men filmdistributören har redan själv läckt det i sin ingress vid biljettbokningen. Här avslöjas dock inget.
Välbekant kontinuitet
Bridget, nu vuxen, är som alltid omgiven av sitt trogna men kaotiska vängäng och navigerar genom en vardag fylld av välmenande råd och sin egen osäkerhet. Dynamiken är oförändrad, frispråkig, rak och kantad av missförstånd, men med en underliggande lojalitet. Att kalla det utveckling vore kanske att ta i, men deras relationer känns än mer förankrade i den där subtila, engelskt taffliga charmen.
Filmen gör inga stora försök att förnya konceptet utan håller sig tryggt i det välbekanta. En smärre överraskning är att den aldrig blir lika sliskig som den publikfriande Love Actually, en film för alla som älskar han den där musikern… vad heter han nu igen? Mr. Music? Risken är att Mad About the Boy ändå hamnar på jultablån, men då med all rätt.
Samma blandning av humor, vardagskaos och reflektioner
Istället för att bryta ny mark bjuder filmen på en välbekant kontinuitet där tittaren snabbt hittar tillbaka till den värld som etablerats i tidigare filmer. Samtidigt får vi en naturlig uppdatering av Bridgets liv och de nya utmaningar hon ställs inför. Resultatet är en film som snarare bygger vidare på det befintliga än försöker överraska, med samma blandning av humor, vardagskaos och reflektioner kring livet som tidigare.
Alla är förstås med; Emma Thompson, Colin Firth och så klart Hugh Grant, nu med en mörkare stämma och de grå tinningarnas charm, som gör en förväntad insats men får en att reflektera över hur snabbt tiden går.
Och Bridget själv? Hon ser bättre ut än på länge, har mognat, åldrats med stil utan att fastna i slapstick-fällan. Filmen är fortfarande fylld av igenkänningshumor, men den har vuxit till sig och fått lite mer djup, om än mätt i Ångström.
Vilket humör ska man vara på?
Och så har vi förstås kärlekslivet, elefanten i rummet, detta eviga tema som filmerna kretsar kring. Men istället för att kännas som en karbonkopia lyckas Mad About the Boy hålla det någorlunda fräscht, ett kvitto på att konceptet fortfarande fungerar.
Vilket humör ska man vara på när man ser den? Antingen glad och redo att bli ännu gladare, eller kanske bitter och hoppas på en dos feelgood? Det senare funkar dock bara om man kan släppa sitt förmanande, kränkthetsdrivna narrativ och faktiskt knäppa upp knappen.
Varför ändra på ett vinnande koncept?
Filmen håller sig på rätt sida av sentimentaliteten, med en ensemble som rör sig tryggt i sina roller. Stora överraskningar uteblir, men varför ändra på ett vinnande koncept? Mad About the Boy är en skön film för Bridget-fansen, som aldrig tröttnar på hennes tidlösa charm.
