Klicka på bilden, för att se hela bilden
It’s a man’s world. Ingen direkt ny insikt, jag vet. Särskilt inte i det stora hela runt om i världen vad gäller politiskt, socialt och frihetsmässigt. Samtidigt åsyftas här mest musikbranschen i allmänhet och countrygenren i synnerhet.
Annars kan jag tycka att Nashville varit rätt bra på att vaska fram nya kvinnliga namn genom åren. Men något hände omkring 2010 då duon Florida Georgia Line fick en megahit med singeln Cruise. Efterföljarna kom som ett brev på posten, varpå någon snart myntade uttrycket bro-country, och på den vägen var det.
När bro-countryn tappade sitt grepp
Inte konstigt då att kvinnorna hamnade på undantag. Samtidigt hade det börjat gå trögt för meriterade damer som Sara Evans, Martina McBride och Lee Ann Womack. Countrystationerna stöttade inte längre, och kvinnor blev en allt sällsyntare syn på storbolagen.
Vid det här laget har bro-countryn tappat sitt grepp om sin publik, men inte sjutton har det hjälpt kvinnorna. Rätta mig gärna om jag har fel, men det finns väl egentligen bara två stora solostjärnor av det täcka könet idag på dagens Nashvillescen, och det är Miranda Lambert och Carrie Underwood.
Men det kanske finns en ljusning vid horisonten. De senaste åren har folk som Megan Moroney, Lainey Wilson och…ta-da Carly Pearce börjat skapa vågor på (country)ytan.
En relevant introduktion
Jag vet vad ni tänker; ”Är inte det här en onödigt lång introduktion till fröken Pearce, och hennes första besök i Köpenhamn?” Men för mig personligen är det oavsett vilket en relevant sådan. För äntligen ser det ut som om det finns en ljusning borta vid horisonten där damerna åter kan få ta plats, och denna Kentuckybördiga southern belle är en av de som kan göra skillnad.
Men varför är det då så, undrar måhända vän av ordning. Jo, för att hon har utstrålningen, den rätta inställningen, en uppenbar talang och en egenhändigt skapad låtkatalog värd namnet. Med sådana förutsättningar var det inte konstigt att hon levererade igår.
Trivsamt och välavvägt
Och låt oss för all del inte glömma värdet av en positiv attityd. Pearce berättade flera gånger där på scen hur glad och tacksam hon var över att vara på plats, och genuiniteten gick knappast att ta fel på. Hennes flitigt använda miljondollar-leende sade mer än…om inte tusen ord så i alla fall otaliga bokstäver i begriplig följd.
Sedan var det här en show som egentligen inte präglades av högt uppdrivet tempo. Däremot var det hela trivsamt och välavvägt utan longörer från början och slut, så tiden rusade ändå iväg.
Grogrund för god show
Fast med detta sagt så gick öppningen likväl i upptempo-style. Både öppningsnumret, stötigt svängiga Rock Paper Scissors och efterföljande Next Girl, en skön catchy sak, modell samtida countrypop – i vilken sångens jag varnar nästa flickvän för diverse jobbiga typer där ute i datingdjungeln – utgjorde utmärkt grogrund för en lika god som varierad fortsättning på resten av showen.
Den inledande låttrion avslutades därefter med Country Music Made Me Do It, en något släpig sak behäftad med viss bluesfeeling i botten, som lär en att det går att skylla i stort sett allt, bra som dåligt, på countrymusiken. I alla fall om man är en hardcore fan. Allt framfört med glimten i ögat? You bet.
Körde ner för relationsstupet
Men fröken Pearce kan vara känslig så det förslår också. I We Don’t Fight Anymore körde hon hela vägen ner för relationsstupet i en outsäglig sorglig ballad som gjord för att gråta i ölen till. På samma sätt tedde sig vemodet i den i högsta grad avskalade 29 så starkt att det kändes som man kunde röra vid det.
Påminner om rockens powerballader
Och på tal om sånger i det lägre tempot. i några av dem kunde nästan epitetet powerballad komma väl till pass. Som i otrohetsdramat Never Wanted to Be that Girl och extranumret What He Didn’t Do, om ett förhållande på upphällningen på grund av…well precis vad titeln säger.
Vi talar i termerna ännu mer relationselände med träffsäker lyrik som stinger, således. Här med en oväntat fyllig ljudbild som påminner en del om rockens powerballader minus en hyfsat stor del av bombasmen. Fast med ett twang i sångleveransen som fick en att tro att helheten är mer country än vad den i själva verket är.
Honkytonk-dänga
Med detta sagt är Pearce alltså ingen renodlad traditionalist. Däremot kan hon mycket väl slå till med en honkytonk-dänga vard namnet ibland. Som Tennesee Woman, Mississippi Man, i original gjord av legendarerna Conway Twitty och Loretta Lynn, men denna kväll tolkad av Pearce och inte alls oävna supportakten Wade Bowen.
Mer av samma vara, men ändå inte hittades i Woman to Woman, en slags nedtonad honky tonk med instrumenteringen lite extra countryfierad med krydda av en aning träskblues. Ett tämligen läcker skapelse, måste jag säga.
Rysningar längs ryggraden
Slutligen går det aldrig att komma ifrån att countrypop som tidigare nämnda Next Girl och extranumret I Hope You’re Happy Now står högt i kurs i min bok. Bara refrängerna är nog för att få rysningarna att gå längs ryggraden om man bara tillåter det.
Överhuvudtaget var det här en konsert som lämnade en känsla av opretentiös positivism och välbehag efter sig. En hel del berodde förstås på Pearce själv, som gav ett sympatisk intryck med en vilja att bjuda på sig själv. Fast musiken var som alltid självklart avgörande, och det var först nu i livssituationen jag verkligen tog chansen att lyssna på hennes sånger och inse hur stark hennes katalog faktiskt är.
