Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det kommer en tid i mången bands senare liv då dess medlemmar blickar bakåt genom att ge sig ut på vägarna och spela ett helt album från början till slut. Eller som progressiva metalbandet Queensrÿche gör på sin nu pågående Europaturné; verkligen går till botten med sitt ursprung och avhandlar både sin självbetitlade debut i ep-formatet och första fullängdaren The Warning.
Modigt på ett sätt, kan tyckas. Det hade trots allt förmodligen blivit mer flis att lägga i skattkistan om man valt att fokusera på ett par av de tre miljonsäljarna Operation: Mindcrime, Empire och Promised Land. Samtidigt är pengar inte allt, det kanske bara är så att kvintetten så här på äldre dagar vill rikta ljuset på det material som lade grunden för allt det som komma skulle längre fram.
Alltjämt i fin form
Detta går det förstås bara att spekulera om. Säkert är dock att storhetstiden i dagens läger är historia för länge sedan. Vid det här laget har trettio år passerat sedan sistnämnda verk här ovan såg dagens ljus. Emellertid gick det knappast att komma ifrån att kvintetten alltjämt är i fin form. Vid rodret finner man fortfarande gitarristen Michael Wilton och basisten Eddie Jackson medan den resterande trion har bytts ut alternativt hoppat av under årens lopp.
Infekterad konflikt fick gott slut
Men varken hoppat av eller bytts ut är väl direkt rätt formuleringar att använda om Geoff Tates frånfälle. En infekterad intern konflikt ledde i slutänden till våldsamheter från originalsångarens sida under en turné innan han enhälligt kastades ut från bandet i samband med ett bandmöte. Med förväntad stämning som följd från den berörde, bör tilläggas.
Men slutet gott, allting gott. Typ. I Tates ställe syns sedan 2012 Todd La Torre, en rutinerad vokalist med en röst som bär tydliga likheter med föregångarens dito. Mannen har således de sångresurser som behövs för att hantera Queensrÿches krävande alster, och det gäller både omfång och variationsförmåga. Dock får man väl erkänna att Geoff Tate hade en approach som var mer tydligt varierad. Eller också lutade hans förmåga lite mer åt det sofistikerade hållet, om ni så vill.
Självklar auktoritet
Men ändå, La Torre är en högst kompetent frontman, som dessutom är begåvad med en sympatisk framtoning. Allt detta fick man åter bekräftelse på i torsdags. Det finns en auktoritet hos honom som är självklar och bara finns där utan att man egentligen tänker på det. La Torre bara tog kommandot direkt i den inledande låtkvartetten som utgör den självbetitlade ep:n från anno dazumal eller rättare sagt 1984. Mer än god rättvisa gjordes således åt medryckande framtidsdystopin Queen of the Reich och The Lady Wore Black, ett alster som lever högt på sina temposkiftningar efter ett initialt tjusigt gitarrintro.
Tas bara för givet de levererar
Redan på detta tidiga stadium påmindes man om hur tajt det här bandet är. Sedan spelar det ingen roll om det handlar om sådant som Deliverance med sina attackerande riff eller lätt groovy med klädda proggapproach, typ Before the Storm. Eller för den delen en hyfsat hitorienterad skapelse som Eyes of a Stranger Den gedigna ansatsen är konstant. Allt detta framgick med all önskvärd tydlighet på Amager Bio i torsdags.
Skulle därför nog vilja hävda att Queensrÿche är underskattade. Kanske inte så väldigt mycket, gamla fans vet vad de har att förvänta av dem. Men nog glömmer vissa från och till vilka kvaliteter dessa herrar faktiskt har. Det tas liksom bara för givet att de levererar.
