Klicka på bilden, för att se hela bilden
För vilken gång i ordningen Manfred och hans medmusiker besöker Sverige är det nog inte många som har koll på. För att stilla er och min nyfikenhet säger hyfsat säkra källor att kvällens konsert var den 71:a konserten på svensk mark sedan 1973. Turnéplanen för 2025 innefattar 30 konserter runt om i Europa. Bra jobbat av en musiker som i år fyller 85 och inledde sin karriär redan 1962.
Kvällens setlist känns väldigt stabil och jämför man med konserten jag var på 2022 på The Tivoli i Helsingborg är det bara en låt som skiljer. Man kan kanske ha åsikter om hur kul det är att spela exakt samma låtar, konsert efter konsert. Men gubbarna på scen verkade ha väldigt trevligt, och det var inlevelse och glada miner hela tiden. Det blir som en social verksamhet där de i stället för att sitta på IKEA:s cafeteria knäpper på förstärkarna och spelar lite bra musik i stället. Det finns många sätt att umgås på.
Klassiska hits
De inledde med Captain Bobby Stout som är en cover av Jerry Hahn Brotherhood som ingen förmodligen inte hört förrän Manfred Mann tog sig an och piffade upp den. Robert Hart på sång har en snygg och bluesig stämma och har förflutet bland annat i Bad Company. Som frontman i kvällens band har han varit trogen sedan 2011.
Rutinerade rävar med digert CV
Don’t Kill it Carol är även den en klassiker som man gärna hör igen och igen. Den här musiken måste man ha lite tålamod med då efter en vers eller två övergår till ett gitarrsolo eller inte helt oväntat ett keyboardsolo.
Eller för den delen en duell mellan de båda. Ja, vår eminente gitarrist Mick Rogers har ju självklart även han en diger meritlista på sitt CV. Läste att han under tidigt 70-tal jobbade hårt med att bli gitarrist i Frank Zappas band. Dessvärre blev det inte så av olika anledningar, vilket man säkert kan läsa om i hans memoarer. Även han har en bra stämma och sköter sången till och från.
Tunggung
Marthas Madman är även den ett säkert kort på alla konserter och har ett skönt tunggung med pumpande bas och Manfreds keyboards på det. Det var svårt att sitta stilla i stolen när de svängde loss. Balladen Stronger than Me skulle mycket väl kunna vara något som Whitesnake gjort. Dock är det Melissa Etheridge som gjort originalet. Oavsett vilket var den väldigt njutbar.
Bob Dylancovers
Även You Angel You borde vara en låt som få levande idag inte har hört. 1974 skrev Bob Dylan denna låt och blev en stor hit när Manfred Mann släppte albumet Angel Station 1979. Father of Day, Father of Night hade dragningar åt Deep Purple under tidiga 70-talet med sin hammondorgel. Med ett försiktigt intro på gitarr som sakta byggdes upp till en medryckande melodi.
Roliga historier
Då var det dags för kvällens huvudperson att kliva fram i rampljuset och berätta att han numera är ”a swedish resident”. Och om tidigare information stämmer är det Helsingborg han bor i. De få dagar han inte är i väg på turné vill säga. Nåväl, självklart skulle han berätta några roliga historier varav den ena är om svenskar. Poängen var att under covid skulle man hålla 1,5 meter till närmsta person i butiker. Varför så nära undrade svenskarna. Är det inte bättre med 5 meter som vi annars brukar hålla…
Bruce Springsteentajm
Både For You och Blinded by the Light är kända både för Brucefans och Manfredfans. Inte mycket att klaga på när dessa spelades. Snygga intron, bra sång, solon som avlöste varandra samt melodier som fastnar. Åter igen, klassisk, tidlös rock.
Rockgryta med alla ingredienser
Davy’s on the Road Again är titeln som jag försökte vara lustig på i min inledande text och på 10 minuter lyckades bandet få in alla ingredienser som krävdes för att koka ihop en perfekt rockgryta med progressiv touch. Intro/många verser/gitarrsolo och ännu ett tema sen keyboardsolo/ännu fler teman/etcetra… Som lite extra krydda blev det allsång. Därefter tackade de för sig och lämnade scenen men icke helt oväntat kom de tillbaka.
Extranummer
Vår eminente gitarrist och tillika sångare åkte tillbaka till 1966 i Pretty Flamingo och i en avskalad version med lite trumkomp sjöng publiken tralla-lala-pretty-flamingo. Det fortsatte avskalat med ännu en hit och från 60-talet. Do Wah Diddy Diddy. Bra låtar men lite töntig stil. Utan att för den skulle nedvärdera något.
Sista spåret ut blev som alltid ännu en hit från väldigt länge sen. Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn). Behöver jag skriva att även denna version skiljer sig markant från originalet som Bob Dylan skrev? Även denna innehöll alla tidigare nämnda ingredienser från rockgrytan.
Lite sammanfattning?
Det är svårt att klaga på detta. Välspelad musik från svunna tider med rutinerade musiker kan sällan bli fel. Okej, jag ska klaga lite. De kunde ju som många andra gamla band köra något av 70-tals albumen rakt av och sen fylla på med övriga hits. Hade blivit lite mer variation på konserterna.
