COSA NOSTRA – långt. segt och förvirrat med Charles Bronson

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Jag var rätt säker på att jag hade sett den här filmen. Jag har en tendens att blanda ihop italienska gangster- och snutfilmer från 70-talet, och för 30 år sedan hade jag ett helt gäng sådana på video; gamla hyrvideor, både svenska och holländska. De här filmerna är ofta brutala och våldsamma, men rätt likartade och svåra att hålla isär.

Efter att nu ha sett Cosa Nostra, vars engelska titel är The Valachi Papers, konstaterar jag att jag nog aldrig sett filmen – men dess trailer låg på några av hyrkassetterna jag hade. När filmen, som är från 1972, gick upp på bio i Sverige 1973 – kortad med två censurklipp – hette den Grym Hämnd. På video hette den Cosa Nostra.

Regi av James Bond-regissör

Jag hade vissa förväntningar på den här Dino De Laurentiis-produktionen, inspelad i New York och Italien, med Charles Bronson, Lino Ventura och Jill Ireland i huvudrollerna. Terence Young stod för regin, vilket i och för sig inte säger så mycket. Young gjorde sig ett namn på att regissera några av de tidigaste Bondfilmerna, men jag tillhör inte de där som tycker att Sean Connery-filmerna per automatik är de bästa – tar man bort John Barrys musik är de tidiga Bondfilmerna inte mycket bättre än de franska och italienska agentfilmerna från 60-talet.

Påstår sig ligga nära sanningen

Cosa Nostra bygger på sanna händelser. Filmen handlar om Joe Valachi (Bronson), en gangster som sätts i fängelse i början av 60-talet. Det är inte första gången han suttit inne, men den här gången hålls det senatsförhör med honom, under vilka han berättar om cosa nostra, den italienska maffian. Vi får sedan se Valachis liv och karriär från ungdomen och framåt.

Filmen påstår sig ligga nära sanningen och att den är noga med detaljerna. Därför förvånas jag över hur otroligt slarvig och förvirrad filmen är.

Med World Trade Center på 30-talet

En stor del av förvirringen beror på Charles Bronson i huvudrollen. När filmen spelades in var Bronson 51 år gammal. För att han ska se gammal ut, har han försetts med grått hår. Stora delar av handlingen utspelas på 30-talet. Då var verklighetens Joe Valachi 25-35 år, ungefär. I filmen spelas den unge Valachi av … Charles Bronson. Utan grått hår. Han ser ut att vara 51. Jag förstod inte riktigt när det var tänkt att de olika scenerna skulle utspela sig.

En biljakt på 30-talet slutar med att en bil kör ner i East River i New York – mitt framför World Trade Center, som var nybyggt 1972. I en annan 30-talsscen kommer huvudpersonerna körande i en bil – och passerar ett flertal 60- och 70-talsbilar. Vad fan är det här?, tänkte jag. Nog borde väl någon ha upptäckt detta när de spelade in filmen – eller åtminstone innan den släpptes ut på biograferna? Eller tänkte de att ingen skulle märka något?

Den sämsta han någonsin sett

En rad prominenta skådespelare medverkar i filmen, Riz Ortolani står för filmmusiken, men det här är en lång och rätt seg film. Med rätt fult filmfoto. Peter Maas, som skrev boken filmen bygger på, tyckte att filmen var den sämsta han någonsin sett.

Denna Blu-ray-utgåva innehåller ett gammalt inspelningsreportage, som är rätt intressant, det är bättre än själva filmen, samt trailers och lite annat.