ECLIPSE, Babel, Malmö den 10 januari 2025 – låg nära till hands att knocka

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det känns nästan överflödigt att nämna det, men Eclipse levererar alltid. Det här är helt enkelt ett ständigt stabilt band. Den handfull gånger jag skådat stockholmarna har de programenligt gett god valuta för pengarna varje gång. Så även vid detta tillfälle.

Frågan är till och med om kvartetten inte var i sin allra bästa form i lördags. Energin och den självklara auktoriteten formligen sprutade från scenen från första tonen till den sista. Sedan fick inspirationen säkerligen ytterligare bränsle av det faktum att lilla Babel var knökfullt och till synes mer än utsålt.

Enligt uppgift från en dansk bekant som löst biljett fanns 480 personer på plats, men det borde i ärlighetens namn ha varit något färre. Minns inte när jag senast befunnit mig i en position där ståplatsytan varit så skral.

Setlista framvaskad från elva album
Nåväl, detta hade som sagt överlag säkert det goda med sig att eclipsarna tände till lite extra, så vem är jag att klaga. Dessutom bjöds det på en välkomponerad setlista där mycket av det bästa från den hela elva album långa sångkatalogen vaskats fram. Eller snarare; det saknades väl en del av tidigare favoriter, men så är det alltid, mer eller mindre. Med många band, inklusive det här.

Fullt fokus

Fast oavsett vilket, det låg promenadseger i luften, men kvartetten tog inget för givet. Det var fullt fokus från första tonen med i tur och ordning Roses on Your Grave, Got It! och All I Want, tre rockers som för övrigt oundvikligen fick en redan uppskruvad publik att tända till.

Hyllning till bortgången far

Därefter drogs tempot ner något med The Storm. Måste säga att jag är något av en sucker för den sorgsna, melankolin som kan märkas i detta nummer.

Inget tedde sig dock så vemodigt som fina Still My Hero i delvis akustisk tappning – modell ballad, dessutom – denna afton. Inte så konstigt kanske eftersom den skrevs som en hyllning till frontmannen Erik Mårtenssons alltför tidigt avlidne far en gång i tiden.

Andra typiska Eclipsefavoriter: Falling to My Knees, Never Look Back och Saturday Night (Hallelujah). Samtidigt får man för all del inte glömma att lägga till en anthemvarning även på sistnämnda sång.

Metalvibbar och ansatser till power metal

I samband med detta går det för övrigt inte att nog betona att Eclipse har större bredd än vad många kanske fått för sig. Med The Masquerade tangerades till exempel metalvibbarna. Och på tal om det där med anthem. Den har sådana kvaliteter också.

Twilight i sin tur , hade ansatser till power metal. Eller också var det här kanske ”bara” kvällens snabbaste alster. Det får ni, kära läsare bedöma.

Tjusigt och tämligen storslaget

Sedan bör även det keltiska folkelementet i Eclipse musik framhållas också. Vafalls, tänker du kanske. ”Vad pratar han om?” Well, menar bara att ett hyfsat tydligt drag kan märkas i ess som Anthem, The Downfall of Eden och faktiskt också The Hardest Part of Losing You. Den som dessutom lyssnade lite extra på Magnus Henrikssons gitarrspel hade säkert förstått vad som avses.

Dessutom gick man hela vägen denna med extranumret Battlegrounds denna kväll på bekostnad av den ordinarie versionens hårdrockselement. Tjusigt och tämligen storslaget är nog adjektiven att begagna här.

Ytterligare en vitamininjektion

Slutligen behöver väl ingen kännare fundera över vilken sång som fick avrunda kvällens övningar. För det är klart att det blev bandets alldeles egen The Final Countdown. Ungefär så uttryckte sångaren Erik Mårtensson saken själv när jag intervjuade honom och Viva La Victoria diskuterades, och det hade han väl en poäng med.

Men oavsett vilket; Eclipse gjorde ett mer än utmärkt jobb igen, och det slog mig åter vilken stark livecombo det här är. Endast Mårtensson och Henriksson finns kvar av den ursprungliga sättningen, men skulle nog vilja säga att bröderna Philip och Victor Krusner på trummor respektive bas har adderat ytterligare en vitamininjektion till helheten. Knocken låg i alla fall nära i fredags.