Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Robert Eggers
Skådespelare: Bill Skarsgård, Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe
Premiär: 2025-01-03
Betyg: 3
Härommånaden såg jag om Werner Herzogs Nosferatu – nattens vampyr från 1979, en av mina favorit-Draculafilmer, och en av mina favoritfilmer rent allmänt. Första gången jag såg den filmen blev jag rätt besviken. Jag såg inte Herzogs Nosferatu när den kom, eftersom jag var för ung – och dessutom tyckte jag att Klaus Kinski såg konstig ut som Dracula; jag hade sett bilder- och klipp ur filmen, så där ful var ju inte Dracula! För mig såg Dracula ut som när han tecknades av Gene Colan. FW Murnaus stumfilm från 1922 kände jag nog inte till 1979.
Alldeles i början av 90-talet lånade jag Herzogs film på video av en kompis, han hade köpt en brittisk utgåva. Inte nog med att filmen visades i full-screen, den var även på engelska. Herzog hade spelat in filmen både på tyska och engelska, och tydligen är den engelska versionen känd för att vara sämre – jag har inte sett den versionen på snart 35 år och jag minns inte vad det var jag reagerade på, men jag tyckte alltså inte att filmen var speciellt bra. Sedan dess har jag sett filmen flera gånger – på tyska – och jag tycker väldigt mycket om den.
Stumfilm som en separat konstform
… Men Murnaus film, då? utbrister ni så att saliven stänker. Stumfilmen? Vad tycker du om den? Jo, självklart gillar jag den och jag har sett den ett antal gånger. Den tillhör inte mina favoritfilmer, inga stumfilmer tillhör mina favoritfilmer, jag har aldrig riktigt varit inne på stumfilm; för mig känns stumfilm lite grann som en separat konstform bredvid ljudfilm. Jag uppskattar estetiken och stämningarna i många av de gamla stumfilmerna.
Änkan beordrade filmbränning
Historien bakom Murnaus Nosferatu är förstås intressant. Man struntade i att köpa rättigheterna till Bram Stokers bok Dracula, ändrade lite i handlingen, ändrade namn och platser, och gjorde filmen ändå: ett plagiat på Dracula. Stokers änka blev vred och beordrade att alla filmkopior av Nosferatu skulle förstöras. Några kopior överlevde och idag finns filmen tillgänglig på Blu-ray med perfekt bild.
En ny version känns onödigt
Nu har Robert Eggers gjort en ny version av Nosferatu, och den första tanken är förstås: varför? Vi hade redan två versioner, två klassiska filmer. Räcker inte det? Förutom dessa har vi otaliga andra filmatiseringar av Stokers bok. Att göra en ny version känns bara onödigt. Dessutom gillar jag inte Robert Eggers pretentiösa filmer.
Det är nu några veckor sedan jag såg 2024 års Nosferatu. När jag kom ut efter pressvisningen tänkte jag att, jo, det här var ju en bra film! Den ska jag nog ge en fyra i betyg. Men nu, några veckor senare, har filmen redan börjat blekna i mitt minne. Den gjorde alltså inget större intryck när allt kommer omkring.
Mäklare skickas iväg till Transsylvanien
Handlingen är i stora drag densamma som i de tidigare filmerna, och som i Stokers roman, även om det gjorts en lång rad tillägg och utvikningar. Nicholas Hoult spelar den nygifte mäklaren Thomas Hutter, som bor i den tyska staden Wisborg. Thomas chef skickar iväg Thomas till Transsylvanien, där den mystiske greve Orlok (Bill Skarsgård) bor. Greven tänker flytta till Schloss Grünewald i Wisborg och Thomas ska assistera.
Johnny Depps dotter Lily-Rose Depp spelar Thomas väna hustru Ellen – lustigt nog är Depp ibland märkligt lik Isabelle Adjani, som gjorde samma roll i Herzogs film. Ellen känner på sig att något är fel, hon drömmer mardrömmar och går i sömnen. Det finns något slags mystisk, psykisk förbindelse mellan Ellen och Orlok. Greve Orlok anländer till Wisborg och har pesten med sig – och tusentals råttor. Orlok är förstås vampyr och den ende som tror på detta är professor Albin Eberhart Von Franz (Willem Dafoe), berättelsens motsvarighet till Van Helsing. Thomas och Von Franz försöker stoppa Orloks härjningar. Aaron Taylor-Johnson medverkar också i filmen.
Detta är den blodigaste versionen
Robert Eggers Nosferatu är den längsta versionen hittills – den är hela två timmar och tolv minuter lång, vilket självklart är för långt – det hade gått att skära bort åtminstone tjugo minuter. Det här är också den pratigaste versionen. Murnaus original var minst pratig, i den pratades det inte alls. Vidare är detta den blodigaste och våldsammaste versionen.
Nosferatu är en film som är fantastisk att titta på. Den är jättesnygg. Rättare sagt: ofta är den jättesnygg. Ibland blir den lite för estetiskt självmedveten. Scenerna från Orloks slott är inspelade i Pernstejns slott i Tjeckien – samma slott där Herzog spelade in sin film. Slottets exteriörer är Hunedoara slott i Rumänien, även känt som Corvinilor eller Hunyadi slott. Här satt verklighetens Vlad Dracula inspärrad en gång i tiden. Gamle Vlad har egentligen inte så mycket med vampyrgreven att göra, Bram Stoker lånade bara namnet och miljöerna. Det var nog först i Dan Curtis TV-film Bram Stoker’s Dracula från 1974, den med Jack Palance i titelrollen, som man började blanda in verklighetens Vlad pålspetsare i Stokers historia.
Går inte att se hur greven ser ut
En grej jag inte gillar med Eggers film, är att den innehåller så kallade jump scares. Flera stycken. Vi får en sådan redan i början av filmen, vilket fick publiken på pressvisningen att hoppa till. Greppet känns ganska onödigt, det är malplacerat i en film av det här slaget.
Det största problemet med filmen är greve Orlok själv, tycker jag. Inte nog med att Bill Skarsgård är oigenkännlig – det går knappt att se hur han ser ut överhuvudtaget. Alla scener där han medverkar är så pass mörka-, och hans ansikte är täckt av skuggor, att han ofta inte blir mycket mer än en siluett. Av någon anledning pratar han med hög, dånande, ekande röst, vilket jag också tycker är ett dåligt val. En nervös, viskande röst hade varit mer passande och effektivt.
Lite sökt och konstruerat
Robert Eggers tillhör de där regissörerna som vill skapa Konst. När Werner Herzog gjorde sin Nosferatu, gjorde han en film som var så bra att den blev konst. Eggers försöker skapa konst redan från början. Det uppstår en distans till allting, en hinna mellan publiken och det som sker på bioduken. Det är lite sökt och konstruerat, lite för mycket teater.
Nå, med detta sagt: 2024 års Nosferatu är en bra film. Den är stämningsfull. Den är fascinerande. Den är ibland till och med lite spännande. Men, den är inte lika bra som de tidigare Nosferatufilmerna. Däremot är den bättre än de flesta av de Draculafilmer som kommit de senaste decennierna – och då inkluderar jag Coppolas Bram Stoker’s Dracula, som inte är en speciellt bra film, om än grann att titta på.
Stökig inspelning av uppföljare 1988
År 2000 spelade Willem Dafoe den ursprunglige greve Orlok-skådisen Max Schreck i filmen Shadow of the Vampire, och 2023 gjorde Nicholas Hoult titelrollen i Renfield, en rollfigur som försetts med annat namn i Nosferatu.
För övrigt kom det faktiskt en uppföljare till Herzogs film 1988. Nosferatu in Venice, en italiensk film i regi av Augusto Caminito (och flera andra som ryckte in, inspelningen var stökig). Klaus Kinski upprepar titelrollen – men han vägrade att sminka sig som i den första filmen. Således har vi här en långhårig vampyr som mest ser ut som Klaus Kinski. Bland de övriga medverkande hittar vi Christopher Plummer och Donald Pleasence, och nej, filmen är inte bra.
