Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hall & Oates är historia efter ett halvt sekel. Länge leve Darryl Hall solo. Ja, så skulle man helt kort kunna summera det aktuella läget. Och inte bara just nu, utan för all evighet så länge de båda herrarna alltjämt lever. Meningskiljaktligheter beträffande försäljning eller inte av duons katalog ska ha varit orsaken till splittringen. En splittring som blev officiell för två år sedan.
Ett lika trist som sorgligt avslut på en av världens bästsäljande duos någonsin, men får väl trösta mig med att jag slutligen faktiskt fick chansen att se dem i en utmärkt double feature-konsert med Tears for Fears i The City of Sin, Las Vegas. Året var 2017, ett bättre år i en likaledes bättre tid då Hall & Oates alltjämt drog jämnt och kunde leverera på scen därtill.
Första soloalbumet på tretton år
Men det var då det. Sedan dess har sakernas tillstånd alltså förändrats till det sämre. Trist, som sagt. Men det förde åtminstone det positiva med sig att Darryl Hall tog sig i örat och gjorde sitt första soloalbum på tretton år.
D är titeln på verket, och en längre titel behövs väl egentligen inte. Efter en karriär som fyller sex decennier nästa år – varav 52 år i sällskap med John Oates – behövs inga krångliga titlar längre. Eller flotta omslag för den delen. Det enda som behövs är uppenbarligen ett ljusblått D på lila botten.
Organiskt, men ändå fullmatad lyster
Och mannen är i fin form. Det räcker med att spisa förstasingeln Can’t Say No to You, en småstötig popsak med den patenterade blåögda soulen i sången av en nu 78-årig sångare som låter precis lika fräsch som han alltid gjort, och här kan det också vara värt att ge beröm till vännen och producenten, Dave Stewart från avsomnade Eurythmics, som gett ljudbilden en organisk, men ändå fullmatad lyster
Lyssna bara på öppningsspåret The Whole World’s Better där det konstateras att att hela världen är bättre med dig, vem nu dig är. Så förstår ni vad som avses. Extra plus för allsången i refrängen, som adderar en extra positiv vibe till det hela.
Ballader för sobert belyst nattklubb
Bland andra favoriter bland de nio spåren märks bland annat Not the Way I Thought It Was, Break It Down to the Real Thing och Walking in Between Raindrops. Sistnämnda två ballader som gjorda för att framföras i en sobert belyst mysig nattklubb i romantiska sammanhang.
Mer slow och mindre hitorienterat
På det hela taget är det här ett överraskande starkt album. Hall närmar sig trots allt de 80. Ändå går det knappast att förneka att den Philadelphiabördige stjärnan framstår förvånansvärt vital. Han är som i fornstora dar. Enda skillnaderna mot förr är att helheten ter sig mer slow och mindre hitorienteerad än då det begav sig. Tempot i de nio sångerna rör sig allt som oftast i ett bakåtlutat midtempoläge. Eller i ett balladartat dito.
Testamente på att ”det” alltjämt finns där
Med detta sagt ska väl villigt erkännas att jag saknar spår där det går lite fortare. De som förväntar sig något i stil med Maneater, Private Eyes eller You Make My Dreams kan glömma det, mer energiskt än i den något försumliga, men funky lightorienterade Why You Want to Do That (To My Head) blir det liksom aldrig.
Likaså saknas den där omedelbarheten som i precis nämnda låtar, men ändå, det Hall fått till utgör ändå ett testamente på att han alltjämt har ”det”. Om det här är skulle bli hans sista musikaliska livstecken kan han pensionera sig med värdigheten i behåll.
