PRETTY MAIDS, Amager Bio, Köpenhamn den 5 december 2024 – en väloljad enhet med både (metal)hjärta och känsla

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I drygt fyrtio år har de hållit på, Pretty Maids. Men när frontmannen Ronnie Atkins blev diagnostiserad med lungcancer i slutet på 2019 fanns inte mycket hopp. Redan då konstaterades att sjukdomen var i fjärde stadiet. Omgående sattes det liv som fanns kvar på vänt.

Soloplattan One Shot skulle utgöra svanesången, men sedan kom ett album till i eget namn (Make It Count) 2021 och ännu ett, Trinity, året därpå. Därefter var det bara en tidsfråga för Pretty Maids att göra comeback. Om än i begränsad omfattning. I år har bandet framträtt på såväl Copenhell som Time to Rock och Jailbreak Festival i hemstaden Horsens.

Vrålande och höttande med nävarna

För egen del sågs Atkins göra ett gediget sologig på festivalen Malmö Melodic så sent som sista veckan i juli. Därmed är vi också framme vid våra dagar och torsdagens spelning på ett av bandets absoluta favoritställen Amager Bio.

Utsålt hade det varit sedan länge, så det rådde knappast någon tvekan om att intresset fanns där, och mycket riktigt var det också en tänd, förväntansfull publik som närvarade. Redan från första stund vrålades det till refrängerna och höttades med nävarna.

Ess ur den mest rockande katalogen

Samtidigt tog kvintetten själv det säkra före det osäkra och inledde med en kvartett ess ur den mest rockande katalogen. Eller vad sägs om i tur och ordning samhällskritiska smockorna Mother of All Lies och Kingmaker samt speedade och smått Iron Maiden-doftande Back to Back och tunggungiga Red, Hot and Heavy.

”Nya” sånger högre i kurs

Värt att notera här är att de två förstnämnda numren hämtats från just Red, Hot and Heavy, debutalbumet från 1984, medan de andra två tillhör den senaste repertoaren, och här måste jag faktiskt med risk för at svära i kyrkan framhålla att de ”nya” sångerna ofta står högre i kurs i min bok.

De ter sig såväl fräschare som mer melodiska och finessrika, helt enkelt. Det handlar om resultatet av ett helt arbetslivs finslipande av låtskrivandet signerat duon Ronnie Atkins och gitarristen Ken Hammer.

Boost med Pandemonium

Den nya tiden med Pretty Maids sammanfaller i stort sett med signandet till pigga italienska bolaget Frontiers och releasen av av albumet Pandemonium för snart femton år sedan. Det var då boosten kom efter en downperiod på ett antal år, och från detta verk spelades förutom det hetsigt mäktiga titelspåret riffigt finstämda I.N.V.U. och Little Drops of Heaven.

Sistnämnda har med åren blivit en given stapelvara live, och det är knappast utan anledning. Melankolin i denna luftiga powerballad gås aldrig förlorad för mig. Så även igår. Det här är en av dessa ess som borde ha blivit en hit överallt. Om det nu bara funnits någon rättvisa här i världen det vill säga.

En banger och extra plus för Ken Hammer

Vad mer? Tja, det är bland en del annat svårt att undvika att nämna Serpentine från senaste albumet Undress Your Madness. Det här är vad många skulle kalla en banger på radio om nu rockstationerna kunde sluta vara fixerade vid att mala sönder de mest kända klassikerna och spela mer sådant som kunnat bli framtida klassiker istället.

Extra plus här förresten för Ken Hammers snygga gitarrsolo här. Det tål att påpekas, men mannen adderar allt som oftast finesser som lyfter helheten.

Avslappnat gedigna och rockande

Överhuvudtaget övertygade Pretty Maids där på Amager Bio igår. Igen, får man vara benägen att tillägga. Säger som jag gjorde om D-A-D nyligen; det här bandet visar alltid internationell klass, och denna afton utgjorde inget undantag. Parhästarna Atkins och Hammer med mannar utgör en uppenbart samkörd enhet med både känsla och hjärta för vad de gör.

Avslappnat gedigna skulle man kunna beteckna dem som. Sedan behöver det väl knappast påpekas att de rockar också. Classic hard rock/metal style.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.