Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Eddie Ågren
Skådespelare: Robert Gustafsson, Jonas Karlsson, Anders Jansson, Jennie Silfverhjelm, Thomas Bo Larsen
Premiär: 2024-12-06
Betyg: 3
Det skrevs en hel del om den här nya Jönssonligan-filmen i höstas, eftersom Ulf Brunnberg påstod sig ha tröttnat på att Jönssonligan exploaterades i en massa nya filmer. Därför försökte han registrera varumärket ”Dynamit-Harry”, men fick avslag hos Patent- och registreringsverket. Han överklagade till Stockholms Tingsträtt, som av någon outgrundlig anledning gav honom rätt.
Ulf Brunnberg spelade Ragnar Vanheden i åtta filmer, vilka kom mellan 1981 och 2000. Han spelade inte Dynamit-Harry. Dynamit-Harry skapades 1969 av Erik Balling och Henning Bahs till den danska filmen Olsen-banden på spanden. 1970 kom en norsk version av samma film, med en norsk Dynamit-Harry. Brunnberg hade ingenting med dessa filmer att göra. Han skrev heller inte manus till den svenska versionen från 1982, med Björn Gustafson som Dynamit-Harry.
Ofta ganska slarviga produktioner
De flesta filmerna om Jönssonligan är rätt erbarmliga – även de tidiga med Gösta Ekman. Det är ofta ganska slarviga produktioner. Den förra Jönssonligan-filmen, Se upp för Jönssonligan, var under all kritik. Tomas Alfredson regisserade den filmen, som släpptes direkt på streaming, eftersom den kom mitt under pandemin. Det var en märklig historia, där rollfigurerna hade samma namn som i originalfilmerna, men helt andra personligheter – eventuellt med undantag för Henrik Dorsin som Sickan. Filmen hade kunnat heta vad som helst. En tråkig film som led av en överraskande brist på humor.
Ännu konstigare var förstås Jönssonligan – Den perfekta stöten från 2015, ett bisarrt försök att göra en lite mer seriös actionthrillerkomedi av konceptet.
Hade kunnat bli hur som helst
När ligan nu återkommer i en film av långfilmsdebuterande Eddie Åhgren, som tidigare jobbat med TV-serier, återgår man till originalkonceptet och de välbekanta rollfigurerna. Det här hade kunnat bli hur som helst, jag kan väl heller inte påstå att mina förväntningar var skyhöga, men till min förvåning visar sig Jönssonligan kommer tillbaka vara en av de bättre Jönssonligan-filmerna. Den är inte jätterolig, men den är sympatisk och trevlig med en del kul inslag.
Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson (Robert Gustafsson) har varit försvunnen i flera år, en del tror att han är död, men han har bara hållit sig gömd – något den polkagrisknaprande polisen Rigmor Gren (Lotta Tejle) misstänker. Hon är fast besluten att innan hon går i pension äntligen sätta fast Sickan.
Ska stjäla skelett för 320 miljoner
Oväntat dyker Sickan upp igen – han har en plan, så han letar upp medlemmarna i sin gamla liga. Vanheden (Jonas Karlsson), Harry, utan prefixet Dynamit (Anders Jansson), och Doris (Jennie Silfverhjelm). Ett Tyrannosaurus Rex-skelett ska ställa ut på Naturhistoriska riksmuseet. Sickans plan är att på ett invecklat sätt stjäla skelettet och sedan sälja det för 320 miljoner kronor till den skurkaktige affärsmannen Wall Enberg (Johan Rabaeus). En dansk paleontolog, Dino, spelad av Thomas Bo Larsen är på väg till Stockholm och invigningen av utställningen. Han ska kidnappas och Sickan tänker ta hans plats, tydligen har ingen på museet träffat dansken. Självklart går kuppen inte riktigt som planerat.
Bäst och roligast är Jonas Karlsson
Det svagaste inslaget i den här filmen är faktiskt Robert Gustafsson. Genom hela filmen imiterar han Gösta Ekman: han ser ut som Gösta Ekman, han pratar som Gösta Ekman, han snubblar som Gösta Ekman. Jag gissar att publiken kommer att älska Gustafssons insats, men jag tyckte allt det var var lite trist att han inte gjorde något eget av figuren.
De övriga medverkande är dock utmärkta – de har gjort figurerna till sina egna, utan att ändra på de grundläggande karaktärsdragen, och de imiterar inte de tidigare skådespelarna. Bäst och roligast är Jonas Karlsson, som gör en inspirerad tolkning av fifflaren Vanheden, som numera ägnar sig åt att lura på folk lägenheter.
Anders Jansson är godmodigt fryntlig
Harry är nu, precis som Anders Jansson, skåning. Han är nykter alkoholist och är inte längre ihop med Doris. När jag för några år sedan såg om de gamla Jönssonligan-filmerna upplevde jag Björn Gustafsons Dynamit-Harry som lite obehaglig; en påfrestande, tragisk alkis som inte alls var rolig. Anders Jansson är betydligt mer sympatisk och lite godmodigt fryntlig. Hur Jennie Silfverhjelms Doris förhåller sig till Birgitta Andersson vågar jag mig inte på att säga, eftersom jag bara minns att Doris såg ut som Birgitta Andersson och lät som Birgitta Andersson, jag minns inte vad hon gjorde i filmerna. 2024 års Doris är ytterst delaktig i kuppen.
Att låta Johan Rabaeus spela Wall Enberg var ett genidrag, ingen kan spela ett härligt vidrigt svin som Johan Rabaeus. Han är jätterolig i rollen. Felicia Danielsson spelar en ung polis som hjälper Rigmor i jakten på Sickan. En lång rad andra bekanta ansikten dyker upp i mindre roller, David Batra gör en polischef, Kalle Lind gör en stark insats som skäggig man i publik. Allra bäst är att filmen inleds med SF:s gamla vinjett från 80-talet, vilket förstås är väldigt coolt. Känslan från mina biobesök under tonåren återinfann sig.
En uppföljare antyds
Jönssonligan kommer tillbaka innehåller vansinnigt många produktplaceringar, de är så många att det nästan blir distraherande – filmen inleds på Jensens Bøfhus och kort därpå får vi veta att Harry handlar på Lidl. Alla gillar Pizza Hut. Och så vidare.
Filmen innehåller en så kalla mid credit scene under eftertexterna, i vilken en uppföljare antyds. Jag skulle inte ha något emot att se ytterligare en film med den här inkarnationen av Jönssonligan.
För övrigt har jag nu registrerat varumärket Ulf Brunnberg. Det är numera bara jag som får heta Ulf Brunnberg.
