Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Despicable Me 4
Regi: Chris Renaud och Patrick Delage
Originalröster: Steve Carell, Kristen Wiig, Pierre Coffin, Joey King, Will Ferrell
Svenska röster: Andreas Rothlin Svensson, Cecilia Wrangel Skoug, Steve Kratz, Johan Wahlström, Andreas Nilsson
Land: USA
År: 2024
Genre: Animation, Äventyr, Komedi, Familj
Längd: 94 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Universal
Betyg: 3
Brukade inte minionerna vara roliga? frågar familjen. De var ju i första Dumma mejs USP. Innan serien blev franchise. De var gula, gulliga, barnsliga, bananälskande … alltid pigga på fruktstund och aldrig illvilliga.
De tre nya minionerna i den här filmen är gula, men inte gulliga, barnsliga och bananälskande. De verkar snarare illvilliga och inställda på att länsa en automat med skräpmat och läsk. Vad hände med nyttig fruktstund? De är också uppenbart elaka mot varandra, vilket de inte direkt har varit förr. Forna tiders katastrofer och hyss berodde på välvilliga missförstånd, inte en önskan om att plåga medmänniskor eller medminioner.
Om du inte får nog av skurkunderhuggare i minionform … så introduceras här en helt ny skurk i halvmänsklig kackerlacksform, Maxime Le Mal. Han har en armé av kackerlackor som fixar saker åt honom. Likt Gru håller denne Maxime Le Mal peptalks till sina underhuggare … och det visar sig att Gru och Maxime har beef med varandra som går ända tillbaka till en sångartalangtävling i skolan.
Safe house eller rivningsruckel?
Gru och hans familj hotas alltså av denne Maxime Le Mal och lösningen blir att Anti Villain League ger Gru och kompani ett safe house. Ett riktigt ruckel som bara rymmer den närmaste familjen och tre minioner. Inte de tre roligaste. De nya minionerna är riktiga bottennapp.
Av någon anledning ska bara den äldsta av flickorna gå i skolan, de andra ska på karateträning på morgonkvisten trots att det är vardag … och där finns också andra barn som struntar i skolplikten. Helt ologiskt. Liksom att en av flickorna hela tiden går runt med samma mössa – om en superskurk letar efter familjen borde det vara lätt att hitta den enda personen som går runt med en randig rosa öronlappsmössa med långa snoddar mitt i sommaren. Man behöver inte ens särskilt avancerade drönare.
Homage eller knyckarfest?
Filmen gör sig lustig genom att referera till och parafrasera flera andra filmer och böcker. Homage eller knyckande? Scenen där den rödhåriga granntjejen, med originalröst av Joey King, spelar dansspel med sin katt är helt klart en homage till Joey Kings medverkan i serien The Kissing Booth. Hennes karaktär där vann en tävling med sådana där dansspel.
Minionerna som blir superhjältar serverar ett helt paket av pastischer på gamla (och mycket bättre) superhjältefilmer, bland annat Sam Raimis Spider-Man-serie. När alla på planeten lider av superhjältetrötthet – superhero fatigue – då går fem minioner mot strömmen och blir superhjältar. Ganska värdelösa superhjältar, en korsning mellan mindre lyckade X-men och några i Fantastic Four. När superminionerna “hjälper till” gör de allting värre. Så klart.
Maxime Le Mal har tagit sina krafter från kryp, närmare bestämt kackerlackor … en sådan skurk finns redan i M.G. Leonards serie Kryp (hon har sedan dess övergett skalbaggar till förmån för en serie tågdeckare).
Ingen i filmen beter sig logiskt ur någon synvinkel överhuvudtaget.
Mycket oväsen för allting
Det är mycket väsen för ingenting – och mycket oväsen för allting. En kvinnlig rektor i rullstol på utflykt, en shoppingtripp i den lokala matvaruaffären eller en vanlig förmiddag hos frisören … allt blir till buller och bång och brakande, bräkande, brölande action.
Det är förmodligen meningen att man ska heja på Gru och Lucy och deras familj … men är de inte fruktansvärt påfrestande, egentligen? Lucy förstör en kvinnas hår och sätter eld på det – i en situation som påminner om en som Miss Li har berättat om, och Miss Li har fortfarande en kal fläck på huvudet efter incidenten i fråga. Sympatin ligger helt klart hos Miss Li och inte frissan. Som skulle kunna vara släkt med Lucy. Hon tar inte ens ansvar för sina handlingar utan smiter bara iväg – två gånger. En jättebra lektion att ge sina kids. Som skriker och hurrar så där bullrigt som bara den här filmen kan åstadkomma …
Allt är tillåtet i krig och komik
Allt är kaos och katastrof, och ledordet är krig snarare än komik. Ljudnivån är också inställd på krig istället för komik. Kanske hoppas man att bullret ska göra att hålen i intrigen inte hörs och inte syns och inte märks. Men det gör de.
Förresten. Flickorna har inte blivit äldre sedan film ett … alla andra har blivit äldre. Slappa slapstick, skämt om att folk tröttnar på superhjältar och deras ingripanden … Familjetvister som löses eftersom familjer håller samman … Och en heist där en honungsgrävling kidnappas. Allt har gjorts förr och bättre. Utom honungsgrävlingen. Sådana tar sig bättre ut i naturprogram än som husdjur i ett safe house.
Minioner är en franchise som stannar
Det här är en film som skriker på uppmärksamhet – och som skriker högt. En liten portion av det här hade räckt en lång väg. Det känns som att bli överöst med klibbig energidryck när man bara vill ha lite klart vatten.
Bonusmaterial … Det brukar finnas med några kortfilmer som ofta är roligare än långfilmen, för minoner gör sig oftast bäst i det korta sketchformatet. Men inte denna gång. Kanske nästa. För Dumma mej med sina minioner är en franchise som är här för att stanna.
