Klicka på bilden, för att se hela bilden
I fredags var Royal Arena fylld till bredden av förväntansfulla fans när Dizzy Mizz Lizzy firade 30-ärsjubiléum för sitt ikoniska debutalbum från 1994. Det var en afton präglad av både glädjerus och en hel hög av tekniska utmaningar, men låt oss ta det från början.
Bandet bjöd på varierade godbitar under kvällens gång, men sju nummer in i konserter kom den ena hiten efter den andra från 1994 års självbetitlade debutalbum, däribland extranumret Silverflame, Barbedwired Baby’s Dream, Love Is a Loser’s Game och Glory, Så tala om ett verk som alltjämt står sig som en milstolpe i dansk rockhistoria.
Ljudet av 1994
Som sig bör kunde publiken inte vara stilla, och, och det var väl heller inte planen. Från första ackordet gick volymen upp i de högre regionerna. Vilket både var en välsignelse och förbannelse. För även om gitarr och bas slog igenom på bästa äkta Dizzy-manér fick Tim Christensens kämpa med sin röst för att hitta sin plats i ljudmixen. Dessvärre tappade det vokala initialt kampen mot decibellnivån. Men det skulle bli bättre. För rent allmänt var det en njutning att se Christensen och hans kumpaner breda ut sig i starka långa solon präglade av massor av själ.
Nostalgins vingslag
Samtidigt hade bandet skruvat upp pretentionerna vad gäller det visuella. Ljus- och sceneffekterna var närmast värdiga en rockopera. Dessa överträffades endast av de nostalgiska glimtarna som bjöds från deras tidiga dagar. En av höjdpunkterna var klipp från TV-Avisen när Dizzy Mizz Lizzy fick ett pris som endast överträffades av självaste Kim Larsen. Det behöver väl knappast tilläggas att det här var ett ögonblick som fick hela arenan att le.
Ett band i toppform
De tekniska problemen till trots var det alltså uppenbart att det var ett band i toppform där uppe på scenen. Trion gav allt – och lite till. Publiken kunde känna kärleken till musiken, och de många årens erfarenhet, som gör dem till en fast beståndsdel av dansk rock. Varje solo och trummande levererades med en energi som kunde få även folk i de bakre raderna att rocka (med).
Konklusion: en kväll att minnas
Det här var en konsert utgjorde firandet av ett historiskt album och ett band, som fortfarande kan tända en arena. Även om ljudet nu inte var av det ultimata slaget initialt gjorde Dizzy Mizz Lizzy det de är bästa på. Nämligen att ge publiken en upplevelse som ringer i både öron och hjärta långt efter sista tonen klingat av.
