Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Greg Jardin
Skådespelare: Brittany O’ Grady, James Morosini, Gavin Leatherwood, Nina Bloomgarden, Alycia Debnam-Carey
Land: USA
År: 2024
Genre: Komedi, Mysterium, Science Fiction, Thriller
Längd: 97 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2
Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, eller det är det kanske inte, nu när jag tänker efter. Netflix kanske bara köpte den här efter att den först festivalvisats.
It’s What Inside är en frustrerande film. Åtminstone upplevde jag den som frustrerande. Jag såg filmen – och ville genomgående att den skulle handla om något annat än den gjorde.
Bildmedveten debutant
Det här verkar vara Greg Jardins (både manus och regi) långfilmsdebut, tidigare har han gjort musikvideor och kortfilmer, verkar det som. Greg Jardin är en extremt bildmedveten kille – och han verkar av allt att döma gilla italiensk giallo och skräckfilm.
Irriterande unga människor
It’s What Inside beskrivs som komedi, thriller och science fiction. Och det stämmer väl – med undantag för att filmen inte är rolig. Ett problem med filmer om tonåringar och unga vuxna av idag, är att dessa tonåringar och unga vuxna är så fruktansvärt irriterande. Det är som om de kommer från en annan planet. Visst, nu tillhör jag ju numera det ädla släktet ”gubbe”, men när jag växte upp var unga människor på film sällan lika irriterande som de är idag – med undantag för eventuella mobbare. Dessutom spelades tonåringar av 30-åringar på den tiden.
Väska med mystisk maskin
Den här filmens huvudpersoner är ett gäng unga vuxna, och de är samtliga påfrestande, irriterande och flera av dem är direkt osympatiska. Gänget i huvudrollerna samlas i ett stort hus, där ett par som ska gifta sig ska ha en fest. Till festen kommer även en kille de inte träffat på länge, den väldigt udda Forbes (David Thompson). Forbes är förvånad över att han överhuvudtaget bjudits in.
Forbes har med sig en väska som innehåller en mystisk maskin, en ny uppfinning. Med hjälp av maskinen kan man byta kropp med varandra – ens själ och medvetande hoppar in i en annan kropp och man kan vara en annan människa tills man hoppar tillbaka in i sin rätta kropp. Det här måste förstås kompisarna på festen testa. De ser det som ett spel – och de byter kroppar med varandra.
Urartar till existentiellt dilemma
Första gången tycker de bara att det är kul och konstigt. Men, andra gången går det inte helt oväntat åt helvete. Gänget börjar utnyttja det faktum att de inte längre är sig själva – eller hur man ska uttrycka det. Dolda sidor av deras personligheter kommer fram. Några av dem ljuger om vilka de är. Festen urartar till ett stort existentiellt dilemma. Än värre blir det när två av dem råkar omkomma – när de inte är i sina rätta kroppar. Hur ska de reda ut allt det här?
Blev ytterst förvirrande
Det här är en jäkligt stökig film. Den är minst sagt rörig. Bitvis är berättartempot otroligt högt och jobbigt, men med undantag för Forbes och ett par andra, hade jag svårt att hålla isär rollfigurerna. Jag kom inte ihåg vem som var vem, och när de sedan bytte kropp med varandra blev det ytterst förvirrande. Idén är spännande och fascinerande, men det hela berättas på ett mindre tillfredsställande sätt. Eller så är det jag som är för gammal.
Coola miljöer, utstuderat filmfoto
Men: It’s What Inside är fantastisk att titta på. Bildspråket är excellent. Färgerna är knalliga och överstyrda, det ser ut som Suspiria, eller kanske ännu mer som Inferno. Miljöerna är rätt coola, filmfotot är utstuderat, greppen är intressanta. På filmens soundtrack ligger vid ett par tillfällen Bruno Nicolais ledmotiv från Emilio Miraglias klassiska giallo The Red Queen Kills Seven Times från 1972, tidigare i år hördes samma musik i skräckfilmen Immaculate. Ytterligare spår från The Red Queen… spelas i filmen.
Jag hade hellre sett att Greg Jardin använt samma estetik, men istället gjort en regelrätt rysare, thriller eller skräckfilm. Jag tror att han hade kunnat göra en giallo som känns fräsch och modern.
Nu fick vi istället en rätt hysterisk film om några jobbiga typer.
