ICHI THE KILLER – stökig och våldsam gangsterhistoria, modell Japan

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Koroshiya 1
Regi: Takashi Micke
Skådespelare: Tadanobu Asano, Neo Omori, Shin´ya Tsukamoto, Paulyn Sun, Susumu Terajima
Land: Japan
År: 2001
Genre: Action, Brott, Drama
Längd: 129 minuter
Distributör: Studio S
Betyg: 3

Jag hade helt glömt bort att Takashi Miikes Ichi The Killer från 2001 släpptes på DVD i Sverige år 2007 och att omslaget var täckt av varningar. Tittarna ombads överväga sitt beslut att se den här filmen. Precis som Warne 120 DAGAR på hyrvideo på 1980-talet. I Pasolinis fall var varningen berättigad. I Miikes fall lite … mindre berättigad.

Ichi the Killer (som i original heter Koroshiya 1 bygger på en manga av Hideo Yamamoto. Figuren Ichi dök först upp 1993, men serien som den här filmen bygger på publicerades mellan 1998 och 2001. Nej, jag har inte läst den, jag läser inte manga. Jag fastnade aldrig för manga – eller animé för den delen.

Regissören, en produktiv herre

När Takashi Miikes filmatisering kom var den rätt hajpad. Den påstods vara bland det värsta av det värsta när det gäller grovt filmvåld. Men när det handlar om Miike vet man aldrig vad man får. Det är en otroligt produktiv herre, sedan debuten 1991 har han regisserat 117 långfilmer och avsnitt av TV-serier.

Många av filmerna är snabbt gjorda lågbudgetproduktioner, några filmer är bra, några är inte bra. Miike jobbar i alla möjliga genrer, men han blev ett namn tack vare grotiskt blodiga och råa filmer som Audition, Dead or Alive och Ichi the Killer.

Mördad gangsterboss inte mördad

Ichi the Killer är en gangsterhistoria. En yakuzaboss mördas, men dennes främste torped, Kakihara (Tadanobu Asano), misstänker att bossen är i livet, han har flytt fältet med en massa pengar. Kakihara ger sig ut för att hitta bossen.

Kakihara är inte vilken yakuza som helst – han är sadomasochist. Jakten på bossen leder till att Kakikara träffar på en mördare utan dess like – den psykotiske unge mannen Hajime Shiroishi, som går under smeknamnet Ichi (Nao Ômori). Ichi är som ett barn fast i en vuxen kropp. När han inte är ute och dödar folk, sitter han gärna under en filt och spelar TV-spel. När han blir sexuellt upphetsad blir han våldsam.

Sexuellt våld

Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna i denna långa film, den varar över två timmar och rollfigurerna är många. Handlingen är lika stökig som våldsam.

Jag måste erkänna att när jag såg den här filmen första gången blev jag lite … Jag ska inte säga besviken, men den är långtifrån så rå och vidrig som jag hade förväntat mig. När jag såg À L’Interieur på premiären i Cannes satt jag och skruvade på mig under några scener, och jag minns hur delar av publiken flydde salongen när jag såg Martyrs i Cannes. Ichi the Killer innehåller en del sexuellt våld, här finns ett flertal våldtäkter, vilket aldrig är kul och underhållande.

I övrigt är det mest tjoflöjt

Men mördandet, däremot, splatter- och actionscenerna – de påminner ofta mest om Monty Python. En del masochistgrejor med stickor genom ansiktet och annat är realistiska, men i övrigt är det mest tjoflöjt. Blodet sprutar som ur brandslangar. Det datoranimerade våldet övertygar inte det minsta, ett par CGI-effekter är direkt taffliga. Ichi the Killer klassas som svart komedi, och det är vad det här är.

En av rollerna görs av regissören Shin’ya Tsukamoto. Honom har jag träffat. Vi drack Skåne och då började han att berätta vitsar.

Har något som fascinerar

Jag tillhör inte Ichi the Killers största fans. Jag tycker att filmen är alldeles för lång, det hade räckt med 90 minuter, jag hinner tröttna – i synnerhet som handlingen är rätt rörig och oengagerande. Det blir lite tjatigt mot slutet. Samtidigt tycker jag inte att det här är en dålig film – jag har trots allt sett den flera gånger. Den har trots allt något som fascinerar.

Filmen ser lite ruffig ut

Den här nya, svenska Blu-ray-utgåvan gjorde mig lite konfunderad. Det står att filmen är digitalt restaurerad i 4K – men den ser allt lite ruffig ut. Filmen spelades in på 16mm och blåstes sedan upp till 35mm, men det kan ju se väldigt bra ut ändå. Jag fick dubbelkolla så att jag inte råkat få en gammal DVD av misstag. Extramaterial finns här en hel del – bland annat en lång intervju med Takashi Miike och en del inspelningsreportage.