Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det finns olika typer av coverband. Det finns de som vill ligga så nära originalet som möjligt, ofta både till utseende och sound, och sen finns det de som tar låtar och försöker göra något nytt av dem. Hellsongs från Göteborg faller definitivt i den andra kategorin,
Banden som de gett sig på under åren är bland annat Slayer, Megadeath och Twisted Sister, men de är så långt ifrån testosteron och spandex man kan komma. Istället för skrikande elgitarrer och falsettsång så är det avslappnade lounge-tongångar och kvinnliga sångerskor som gäller vilket ger låtarna en helt ny känsla. Att man dessutom faktiskt hör vad som sjungs får dessutom ses som en bonus.
Väckt till liv igen efter tio år
Hellsongs startades 2004 i Göteborg av Kalle Karlsson, Johan Bringhed och Harriet Ohlsson och hann med fyra album och otaliga konserter runt om i Europa. Framför allt i Tyskland innan hela projektet lades på is 2014.
Men nu, 10 år senare har Karlsson väckt liv i det igen, och som kvintett har de nu givit ut sitt comeback-album The Return Of The Hellsingers med fem nya covers, av bland annat Rage Against The Machine och Refused, samt fyra egna låtar. Det var med detta album i ryggen som de intog Babel i Malmö.
Avskalat av RATM och Black Sabbath
Kvällen tog sin början när trummisen Daniel Olsson dök upp mitt i publiken och drog igång uppvärmningen. Denna ledde fram till första låten Dynamite av Taio Cruz. Därefter kom resten upp på scenen, varpå de de drog igång Motörheads Just ‘Cos You Got the Power, en låt som omgående fick igång publiken.
Avskalade versioner av Rage Against the Machines Killing in the Name och Black Sabbaths War Pig, två låtar som passar väldigt bra i barnets avskalade versioner. Texterna får en helt annan tyngd när de får stå själva, och enligt mig är det i sådana här sånger som Hellsongs är som starkast.
Obehagliga textrader av The Refused
Tempot drogs sedan åter upp med The Evil That Men Do, Iron Maidens låt från 1988 och då blev det faktiskt lite allsång bland publiken. En favorit för många verkade det som.
Efter lite omorganisation på scenen (någon som sker mellan nästan varje låt, man byter ofta vem som sjunger och vem som som spelar vilket instrument) var det dags för en cover av ett svenskt band, nämligen Refused och deras låt Rather Be Dead. Återigen avskalat och textraderna “Rather be dead than alive by your oppression. Rather be dead than alive by your design” blir nästan obehagliga.
Eget mot slöseri och girighet
Utöver alla covers så bjöds vi även på fyra av Hellsongs egna låtar, varav tre från senaste skivan. Första egna låten för kvällen är Use What U Got, en protestsång mot slöseri och girighet. Övriga egenskrivna låtar går i samma anda, och ingen av dem känns malplacerade, utan om någon hade sagt till mig att även dessa var gamla hårdrockslåtar så hade jag inte tvivlat det minsta. Någon kanske borde starta ett band där men gör covers på Hellsongs?
Låten som fick dem att upptäckas
Sedan blev det dags för låten som blev bandets genombrott. 2005 spelades deras cover på Iron Maidens Run to the Hills i P3s hårdrocksprogram Rundgång. Sedermera när det blev TV-program av det så medverkade de för övrigt även där. Det var även tack vare den låten som jag upptäckte dem någonstans i samma veva. Ackompanjerad av en ensam akustisk gitarr blev det stämsång från bandet och allsång med publiken. Denna, och efterföljande AC/DC-covern Thunderstruck, var bara några av många höjdpunkter för kvällen.
Basket Case från acapella till fullt band
Kvällen avslutades med vackra versioner av Black Sabbaths Paranoid och Judas Priest United, återigen avskalat så att man verkligen träffas av texten.Känslan är att man vill vara en del av något större när hela publiken tillsammans med bandet sjunger med i texten “So keep it up. Don’t give in make a stand. We’re gonna win“.
Därefter började kvällen lida mot sitt slut, och inför extranumret, Green Days Basket Case tog hela bandet förutom trummisen plats bland publiken för att därefter en efter en åter äntra scenen och fylla på med sina respektive instrument. Onekligen effektfullt då numret började närmast på acapellavis för att innan klimax avslutas med fullt band.
Känslan av att göra mer för världen
Efter ytterligare två egna låtar var det så dags för den givna avslutningen, Twisted Sisters We’re Not Gonna Take It, en låt som Dee Snider själv spelat in en akustisk version av.
Summa summarum var det här en kväll som präglades av en blandning av glädje och frustration. Därtill avslutades den perfekt med en av de mest kända låtarna om uppror och kamp, och alla gick förmodligen ifrån Babel med känslan av att man kanske kan göra lite mer för världen.
