D-A-D, Royal Arena, Köpenhamn den 1 november 2024 – visade åter internationell klass på 40-årsgig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

D-A-D fyller fyrtio. I alla fall enligt arrangören Live Nation. Riktigt exakt så är det väl inte eftersom bildandet ska ha skett redan 1982 medan debutverket Call of the Wild släpptes 1986, men än sen, man behöver ju inte vara petig. För ungefär fyra decenniers aktivitet bär liksom oavsett vilket respekt med sig och förtjänar att firas. Med en tårta. Men istället dök bandet initialt upp ur ett gräddtårtebygge på en miniscen ute i publikhavet. Är det show så är det.

Och succén för detta gig var förstås given redan på förhandsstadiet. Det brukar sägas att ingen kan bli profet i sitt eget land, men D-A-D har haft den rollen i evigheter. Följaktligen hade detta gig också varit utsålt sedan länge, och på tal om det gick den specialtryckta t-shirten för detta evenemang åt som smör i solsken. När sista extranumret tonat ut återstod endast tre stycken tre gånger XL-exemplar. Inte illa.

Alltid internationell klass

Epitetet inte illa skulle för övrigt också kunna användas för att formulera ett omdöme om den nästan 2,5 timmar långa show kvartetten bjöd på. Det här är trots allt ett band som är så jämnt gedigna att det inte ens behöver påtalas. Det handlar mer eller mindre alltid om ett gäng som uppvisar internationell klass. Inget som helst tvivel råder om den saken.

Rimlig logik i repertoaren

Fast sedan kan man förstås alltid ha synpunkter på repertoaren. Denna kväll handlade det i hög utsträckning om antingen eller vad gäller de spår som valts ut. Eller för att tala klartext album ett och tre (nio stycken) och det senaste (fem stycken).

I det här fallet finns det dock en rimlig logik i det hela. Mången klassiker hittas som bekant på de förstnämnda verken. Medan färska skapelsen Speed of Darkness… well, är just det. Färsk, ny eller vad ni nu vill kalla det. Vilket väl är en vettig förklaring så god som något.

Reglagen vreds upp

Annars är väl det bestående intrycket denna gång att danskarna i alla fall allt som oftast lät tyngre än vanligt. Sedan är det möjligt att vissa inte håller med, men i min bok rådde det ingen tvekan om att reglagen vreds upp mer än brukligt på Royal Arena.

Bevisföremål ett i detta avseende var tidiga Rim of Hell. Vi talar redigt tunggung med blueston alltmedan aktiva vulkaner rullar över videoskärmarna i bakgrunden. Reconstrucdead var ett annat nummer i samma anda, och tillika bland det absolut tyngsta bandet någonsin gjort. Vilket bekräftades med emfas på Royal Arena.

Det nya hävdade sig väl

Sedan måste faktiskt framhållas att sångerna från Speed of Darkness hävdade sig väl denna afton. 1st, 2nd & 3rd var en ännu en pålitligt riffig rocker av gamma god sort, samma sak med den skönt groovy Speed of Darkness. Samtidigt uppvisade en sådan sak som Keep that Mother Down precis som extranumret God Prays to Man en mer normalt rockande sida av bandet.

En av de bästa låtarna

Men som sagt. Mycket på setlistan kom från den tidiga sångboken. Som den för all del inte alldeles lastgamla Grow or Pay. I mitt tycke en av kvartettens bästa låtar, och tala om att den efterhängsna gitarrslingan gjorde ett redan klistrigt alster än mer så.

Balladen Something Good var en annan favorit. Ett tjusigt intro signerat ständige gitarristen Jacob Binzer glänste initialt innan danska sångerskan Jada kom upp ur ovannämnda gräddtårtebygge i lårhöga stövlar med gravidmagen bar för att sjunga duett med broder Jesper Binzer. En hit? You bet. Hela den knökfulla arenan gungade här.

Adderade nostalgi till en trio

Mot slutet dök för övrigt originaltrummisen Peter Lundholm Jensen upp ur samma gräddtårta och adderade nostalgi till en trio nummer med Bad Craziness som ”cherry on the cake”. Här slöts cirkeln sedan när efterträdaren Laust Sonne sakta hissades ner från taket med trumset och allt till publikens jubel. Lite Motley Crue-känsla där får man väl säga.

Episk Sleeping My Day Away

Därefter fungerade encore-partiet med i tur och ordning tidigare nämnda färskingen God Prays to Man och klassikertrion Sleeping My Day Away, balladen Laugh ‘n’ a 1/2 i snygg opluggad version, och It’s After Dark som en redig avslutning på något som egentligen inte kan beskrivas som något annat än rena eriksgatan.

Särskilt Sleeping My Day Away stod ut här. Vi talar närmast episk version här där helheten varsamt byggdes upp både en och två gånger innan ett knockande klimax.

Extra tända dagen till ära

Har således svårt att tänka mig att något fan bland de 16.000 på plats inte kände sig nöjd när det blev dags att vandra ut i höstmörkret. Bandet visade alltså sin vana åter igen internationell klass. Samtidigt var det lätt att få intrycket av att kvartetten var extra tända denna gång dagen till ära. Det är trots allt inte var dag man firar sin fyrtioårsdag.

Man kan inte få allt

Dock var väl inte ljudet alltid det bästa. Det lät lite onyanserat från och till. Vilket gjorde att variationen tappades bort en del. Men man väl inte få allt. Bara nästan…

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.