Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Brad Anderson
Skådespelare: Joel Kinnaman, Sandra Mae Frank, Mekhi Phifer, Mark Strong, Michael Eklund
Premiär: 2024-11-01
Betyg: 2
Det är lätt att förstå syftet, grejen, eller hur man nu vill formulera det, med The Silent Hour. Men i grund och botten är det här i första hand en Die Hard i en rivningskåk, och inget annat. Om än med en ovanligt känslomässig vinkling hur ett handikapp ska hanteras som flyter runt där i bakgrunden nästan från början till slut.
Möjligen kan också läggas till ett budskap om gentrifiering och fastighetsnbolagen girighet och oförmåga att se bortom monetära storvinster.
Joel Kinnaman bra i huvudrollen
Fast oavsett vilket, The Silent Hour levererar vare sig ur den ena eller andra aspekten. I alla fall inte fullt ut. Sedan skulle jag inte på något sätt vilja hävda att det här är en katastrof, men på det hela taget är det här en något tempofattig skapelse, som aldrig tar fart och bjuder på de där förväntade ”edge of your seat”-ögonblicken.
Dock ska villigt medges att Joel Kinnaman i huvudrollen är bra som tuff snut som får en tankeställare när en arbetsrelaterad olycka får hans hörsel att hamna i ett starkt sluttande plan. Samma sak kan för övrigt sägas om Sandra Mae Frank i rollen som dövt mordvittne.
Hamnar i kamp på liv och död
Det är i egenskap av det sistnämnda som hennes karaktär Ava först möter Kinnamans Frank Shaw. Slumpen gör därefter att dessa båda tillsamman hamnar i en kamp på liv och död när mördarna Ava filmat dyker upp utanför hennes dörr och vill försäkra sig om att hon håller tyst om vad hon sett.
Synd påstå det tänder till
Katt- och råttalieken som sedan avtäcks pågår därefter i stort sett hela filmen, och inte sällan är det förvisso hyggligt spännande utan att det hela för den sakens skull präglas av gnistor. Fast det vore samtidigt synd att påstå att det direkt tänder till. Tycker nog också att det klaustrofobiska elementet inte utnyttjas så effektivt som det borde. Habilt i dess renaste form är nog formuleringen jag letar efter här. Med tillägget onödigt lättglömt.
Gardera med ett gäng kloner
Så med detta i åtanke. Varför inte återknyta bekantskapen med modern till dem alla i denna actionnisch när du nu ändå är på gång. Jag talar givetvis om självaste Die Hard. Efter 36 år utgör den alltjämt oöverträffad actionunderhållning på temat hjälte/hjältar i numerärt underläge på/i fast spelplan.
Gardera sedan med ett gäng kloner från senare år, däribland Security med Antonio Banderas (Die Hard i shopping mall), lustiga Game Over, Man med komikern Adam Devine (Die Hard på hotell) och The Doorman med Ruby Rose (Die hard i lyxig bostadsskrapa.
