Klicka på bilden, för att se hela bilden
Bristen på kvinnor inom rock av alla de sorter är nästan alltid genant, och då särskilt inom de tyngre genrerna. Därför är det bara givet att välkomna alla de som vill satsa på en karriär med öppna armar. En som Maria Lessing till exempel. Hennes band Future Palace är alltjämt bara i början av sin klättring i hierarkin, men so far so good. Typ.
Och vilken pipa hon har, dessutom. Men nej, det är givetvis inte stor röst på samma sätt som Christine Aguilera, Céline Dion eller Mariah Carey. Istället är fröken Lessing en jävel på att skrika ut lyriken. Som en hel man, om man så vill. Screamo-tendenserna är tydliga, och hon kan till och med plocka fram den där djupa djävulsrösten som männen brukar göra om hon så önskar.
Hejdlöst screamo-utstötande
Soundet å sin sida har drag av både metalcore och synthpop/electronica. Det är med andra ord bara logiskt att det finns starkt melodiösa drag i ljudbilden. Samtidigt pågår allt som oftast ett massivt riffande. Alltmedan Lessing varvar sin rena sång med hejdlöst screamo-utstötande av orden.
På samma sätt, för övrigt, som det framgick redan i kvällens inledande nummer Malphas där det bara hann gå ett mindre antal sekunder innan hon tog i från tårna första gången.
Vrålfesten hade inte platsat
Ungefär samma sak präglade större delen av repertoaren. Efterföljande Uncontrollable var bara ett exempel. Den softa refrängen hade platsat på ett album med Within Temptation, Beyond the Black eller Delain bara för att nu ta några av banden i den kvinnofrontade (metal)högen. Men det hade inte vrålfesten ett antal sekunder senare gjort. Om man säger så.
Sak samma kan sägas om The Echoes of Disparity, ett sak som fick mig att tänka på det tidiga 00-talets hardcorevåg. Pratsjungande i kombination med vrål i tydliga doser var melodin här.
Klokast med tydlig variation
Samtidigt kan man hålla i åtanke att bandet blivit tyngre med tiden. Eller i alla fall sedan förra albumet, 2022 års Run släpptes fram till purfärska Distortion. Med andra ord ges inte all frustration och ilska uttryck i form av det mest brutala. Vilket undertecknad tacksamt noterar. För bästa effekt på de bokstavligt högljudda känsloutbrotten är det trots allt klokast med tydlig variation också.
Bäst när de ransonerar
Sedan ska väl villigt erkännas att screamo knappast är min favoritnisch i metallens värld, även om jag inser att Future Palace behärskar sin grej. Därför kan jag också tycka att trion är som bäst när de ransonerar screamoutbrotten. Som de gjorde denna afton i sådant som i övrigt tämligen mjukpopiga Dreamstate.
Eller varför inte som i Panic Paralysis, ett nummer där associationerna faktiskt vandrade till självaste Paramore. Endast ett mindre vrålparti halvvägs skvallrade om något annat här.
Omvandlad till spröd akustisk sak
Totalt väsensskilt i sammanhanget var dock Lately. Denna snygga skapelse, på skiva något av en powerballad i electrotappning, hade denna afton omvandlats till en spröd akustisk sak som kramade ur alla de känslor som fanns i ordinarie versionen och lite till. Fast då på ett naknare mer avskalat sätt.
Så vad blir då domen totalt. Tja, trion uppvisade onekligen både inspiration och energi alltmedan Maria Lessing visade sig vara en tilltalande frontkvinna.
Mer fokus på ”ren” sång
Fast någon trogen fan av denna primalvariant av metal lär jag aldrig bli. Därför hade en from önskat varit att bandet tänkt om en aning vad gäller den musikaliska inriktningen. Mer fokus på ”ren” sång à la dansanta Decarabia och tidigare nämnda Panic Paralysis och några nummer till, och mindre screamo hade fixat biffen för mig. För hantverket och förmågan att skriva starka melodier finns onekligen hos dessa energiska tyskar.
Vrålade av hjärtats lust
Men oavsett vilket; ransonering av vrål utan att minska på de tunga riffen hade onekligen varit en idealisk lösning. Men det kanske bara är jag och några till som håller med. För i ärlighetens namn gungade hela Pumpehusets lilla salong när Lessing vrålade av hjärtats lust i ännu en vokal käftsmäll i post hardcorefacket.
