WITHIN TEMPTATION, Falconersalen, Köpenhamn den 27 oktober 2024 – en gudabenådad vokalissa och en väloljad turnémaskin

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Minns inte exakt när Within Temptation avnjöts första gången, men det var i alla fall på saligen avsomnade KB i Malmö i samband med releasen av tredje och tillika storsäljande The Silent Force 2004. Och utan att nu överdriva ska villigt sägas att bandet fick mig att på allvar få upp ögonen för goth- och symphonic metal. Knocken låg i luften redan då.

Därefter har det blivit ytterligare en dryg handfull spelningar med holländarna, och lägstanivån har så här med lite perspektiv i bagaget alltid varit hög.

Inskränkt gnäll

Sedan har det förvisso knorrats en del på senare år bland fansen för att man vågat sig på att gå utanför ovannämnda nischer. Visst det kan väl vara förståeligt. Till viss del. Men gnället ter sig också smått inskränkt. Bandet har trots allt kvar sin musikaliska själ, soundet är knappast alldeles väsensskilt från vad de alltid sysslat med, nämligen starka melodier och storslagna arrangemang, om än i modernare form.

Tyngre arrangemang

Vilket hastigt och lustigt för resonemanget in på söndagens till synes utsålda gig i Falconsalen. Värt att notera till att börja med är att de fem första numren var hämtade från senaste albumet, förra årets Bleed Out.

Därefter garnerades med kvällens enda sång från föregångaren Resist, The Reckoning. En skapelse som onekligen är närbesläktad med vad de sysslar med på Bleed Out. Nämligen tyngre arrangemang i den alternativa metalskolan där sådant som metalcore härjar.

Gediget oavsett sound

Med begreppet ”tyngre” avses då för övrigt också vid en jämförelse med genombrottsplattorna från början av millenniet. Fast även om nu soundet utvecklats åt ett nytt håll i snart ett decennium, så har bandet som bekant aldrig låtit den melodiösa sidan hamna i bakgrunden. Något inte minst den kaxiga öppningen med idel färskt material påminde om denna afton. Plötsligt insåg man åter hur gedigna sånger bandet skriver oavsett vilket sound det handlar om.

Sätter fingret på världens galenskap

Antikrigslåten We Go to War fick inleda, och denna fick sätta tonen för en handfull nummer som följde av samma andas barn. Typ blytunga Bleed Out och likasinnade Wireless. I de här skapelserna handlar det om soft känslighet och hårda riff i en välsmakande mix som funkar alldeles utmärkt Extraplus för lyriken i nämnda alster, som sätter fingret på världens galenskap förkroppsligad av samvetslösa despoter som inte gör världen något annat än ont.

Seriös popuppbyggnad

På andra sidan det musikaliska spektrat hittade man något som närmast kan betraktas som metal med seriös popuppbyggnad i låtsnickeriet. Inte i många nummer, förvisso. Däremot räckte det gott och väl med Shot In the Dark, Faster och förstås, Paradise (What About Us). Djävulskt catchy, är definitivt orden jag initialt letade efter här.

Stämman som mest änglalik

Vackrare än i Angels eller lätt valsiga mästerstycket All I Need blev det emellertid aldrig. Det är väl hugget som stucket vilken melodi av dessa båda som vann den fajten. Det är liksom i den här typen av mjuka sånger som Sharon den Adels änglalika stämma ter sig som mest änglalik.

24 år sedan genombrottet

Båda dessa melodier avverkades för övrigt mot slutet av giget. Vilket bara var logiskt. Taktiken denna turné verkar vara att lägga allt det tidiga materialet mot slutet. Alltså var det också då mäktiga Our Solemn Hour plockades fram innan genombrottshiten Mother Earth fick avsluta alltihopa. En passande avrundning, får man väl säga. Otroliga 24 år har förflutit sedan detta storslagna anthem, modell folkmetal såg dagens ljus, och det var början på en karriär som alltjämt rullar på i oförminskad takt.

En gudabenådad vokalissa

Vilket är förståeligt. Within Temptation har ända sedan första gången de avnjöts för två decennier sedan varit ett synnerligen gediget band, men det är knappast någon överdrift att idag beteckna dem som en väloljad turnémaskin som alltid levererar. Så även denna kväll. Med råge.

Sedan är Sharon den Adel förstås en av genrens absolut bästa frontkvinnor. En vokalissa med gudabenådad röst tillika med en karisma som få, ett sympatiskt vinnande sätt och en till synes aldrig sinande energi. Så vad kan egentligen gå fel? Nej, precis.

Synnerligen häftigt och genomarbetat

Vad mer? Jo, slutligen måste nämnas att helhetsupplevelsen förstärktes av de färgstarkt häftigt historier som visades på den verkligen heltäckande fonden i bakgrunden. Vare sig det nu handlade om fantasifull fantasy, krigets helvete eller serietidningsnoir tedde sig alltihopa synnerligen häftigt och genomarbetat på ett modernt popkonstorienterat sätt där berättandet lyhört associerade till lyriken.