CAMILLA LÄCKBERG : DRÖMMAR AV BRONS – hämndtrilogin avslutas tillfredsställande, men utan samma flyt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Bokförlaget Forum
Serie: Fayes hämnd (del 3)
Genre: Deckare
Antal sidor: 332
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2024-05-02

Medger villigt att jag aldrig hade läst något av Camilla Läckberg tidigare. Inte förrän Fayes hämnd såg dagens ljus, det vill säga. Innan dess triggade aldrig Fjällbacka-deckarna läsnerven. Alls. De verkade lite mjäkiga, om nu sanningen ska fram.

Första boken om Faye, En bur av guld var emellertid något annat. Något edgy, smaskigt, mer hårdkokt. En kvinna på krigsstigen fast beslutsam att ta revansch och slå tillbaka mot männen som gjort hennes liv till ett helvete är trots allt alltid ett intressant tema i min bok(!). Eller ja, rätt ut sagt hämnd är sällan tråkigt att läsa om eller för den delen se på film eller tv-serier.

Aldrig tänkt vara något annat än en trilogi

Men nu sjunger Faye-historien på sista versen. Uppföljaren Vingar av silver beredde vägen med en snygg hämnd kryddad med en twist. Vilket i sin tur som sig bör beredde vägen för denna avslutande del i det som aldrig var tänkt att vara något annat än en trilogi.

Bakom lås och bom

Fast med Drömmar av brons går historien in i en ny fas. Faye har inte kontroll längre. Hon är den jagade och tvingas leva på defensiven. Både hennes våldsbenägne far och polisen vill åt henne, och i den korta prologen som inleder det hela sitter hon bakom lås och bom för mord.

Jagad, pressad och orolig

Aj aj aj, hur kunde det gå så illa? Well, raskt hoppar handlingen tillbaka åtta månader för att avtäcka händelseförloppet som ledde från en svit på Grand Hotell till kåken. Och situationen är kritisk från första stund i denna avslutande del. Faye känner sig jagad, pressad och orolig, och inte utan anledning. Och inte bara för att farsan ska ställa till det. Polisen börjar få upp spåren på henne, mordmisstankarna växer och till slut hamnar hon på kåken.

En svuren fiende

Där och då förvandlas Drömmar av brons till ett fängelsedrama av ömsom hårdkokt och ömsom ömt slag. Faye anpassar sig, får vänner och undervisar dem i vett och etikett, men hon får också en svuren fiende som känner sin position i bunkern hotad. Ja, ni fattar grejen.

Dessutom ska hennes osannolikt framgångsrika företag Revenge skötas om på utsidan trots att hon sitter inne. Något det inte finns någon garant för ska fungera smärtfritt. Trots vänner att lita på på utsidan.

Vägar ska korsas

Samtidigt finns här en sidohistoria om en ung kvinna som träffar Mr. Right förförs av dennes världsvana sätt och charm och till slut blir både förtryckt och tvingas ta konsekvenserna av partnerns brottsliga leverne. Faye och kvinnans vägar ska förstås i slutänden korsas. Till fromma för båda parter, men mer ska inte avslöjas om just detta.

Däremot är det väl inte alltför mycket av en spoiler att berätta att Faye ruvar på en flyktplan inne i fängelset.

Försöker lindra sin oro

Är detta allt, kanske någon nyfiken vän av ordning nu undrar. Nej, en god portion av boken ägnas också åt att skildra hur Faye försöka lindra sin oro över de hot hon har hängande över sig. Trygghet är av yttersta vikt och lösningen stavas alltså ökad säkerhet av det svindyra slaget.

Överhuvudtaget fokuserar en avsevärd del av bokens inledning på avsaknaden av trygghet, och då inte bara för sig själv, utan också för alla nära och kära i omgivningen. Det är mycket känslor som är i omlopp, men beslutsamheten i att vara beredd på det värsta är stark.

”Tantsnusk” inget att hetsa upp sig för

Stark är också sexdriften, och Läckberg har tagit i en del vad gäller att skildra de erotiska övningarna den här gången. I dessa dagar är läckra villiga hunks munsbitar som tillfälligt ska nedläggas och inget ont i det.

Har dock sett en del kollegor som gnäller om tantsnusk. Och må så vara, men om gubbsnusk nu ständigt får passera, så måste det väl vara tillåtet med likartat prassel på andra hållet. För varken det ena eller det andra är väl något att hetsa upp sig för mer än i det vanliga avseendet. Om man nu ska vara rättvis. Och det ska man ju.

Lite vattentrampande

Men med allt detta sagt. Även om nu Drömmar av brons är händelserik så kan jag känna att det här som helhet inte är lika rafflande eller i besittning av samma flyt som tidigare. Både skildringen av trygghetsoron och tiden i fängelset ter sig lite väl utdragna. Så lite vattentrampande kunde nog märkas under (läs)resans gång..

Sedan är det förvisso lätt att förstå poängen med detta. Både det ena och det andra utgör trots allt en vital del av storyn, och då inte minst för att motivera Fayes beslut och beteende, men ändå… i slutänden ter sig inte berättandet inte lika flyhänt och omedelbart som i de två föregångarna.

Tung uppgörelse

Å andra sidan uppvägs detta till långt ifrån oansenlig del av den tunga uppgörelsen i upplösningen av både brutal och högst personlig art på den plats där Fayes rötter på gott och ont alltid kommer att finnas.

Slutet gott, allting gott

Så någonstans avslutas väl det här på ett tillfredsställande sätt, trots allt. Mer än så ska inte yppas. Mer än slutet gott allting gott då, som det heter i klyschan. Fast det återstår väl att se. Är nämligen inte absolut hundra på att vi som läser har träffat Faye för sista gången. Vad nu än författarinnan själv påstått tidigare.