Klicka på bilden, för att se hela bilden
Unga, initialt kända från Disneys musikspäckade filmsfär har blivit fullvuxna. Men bröderna Kevin, Joe och Nick har inte blivit det tillsammans. Kreativa meningsskiljaktigheter sabbade flytet och orsakade splittring 2013 efter ett antal framgångsrika år.
Där kunde allt varit slut, men försoningen var ett faktum sex år senare, 2019, och det var där vin fortfarande befann oss i tisdags. På spelning nummer 100 på den nu pågående turnén, betitlad 5 Albums One Night. Vi talar massiv vända jorden runt, således. Så det får väl antas att bröderna nu är ordentligt såta vänner igen. Blod är trots allt tjockare än vatten. I bästa fall. Som i detta exempel möjligen. Till slut.
28 låtar och fyra medleys
Men oavsett vilket, titeln på föreställningen gör allt annat än ljuger. Hela 28 låtar plus fyra medleys med totalt 22 sånger i kortversion avverkades på lite drygt två timmar. Detta skvallrar inte utan anledning om ambition och generositet. Sedan kan kanske jag tycka att sångerna i medleytappning inte sällan blev väl rumphuggna.
Fast rumphugget eller ej. Överlag präglades helheten av en i dessa dagar ovanligt lyxig organisk inramning. Åtminstone om man med det syftar på att alla inspelade bakgrunder var bannlysta. Det såg ett rörligt showande och ytterst proffsigt åttamannaband tillsammans med två körande till.
Varken pyroteknik eller konfettiregn
Pengarna har uppenbarligen lagts på musikerna, inte på dyrt utanverk. Visst, själva scenen har säkert inte varit billig och ljusshowen präglades överlag en sober tjusighetsfaktor. Men för övrigt var det musiken som gällde. Varken konfettiregn eller pyroteknik kunde synas så långt ögat nådde.
Meningsskiljatkligheter och mognad
Och på tal om just musiken. Det slog mig under kvällens gång hur eklektisk Jonas Brothers repertoar faktiskt är. Jag nämnde de kreativa meningsskiljaktigheterna ovan, och just detta förklarar givetvis varför det blev som det blev då det begav sig. Men…live nu när trio mognat tillräckligt för att komma överens är det mest bara en fördel.
Från funky light och reggae och poppunk
Givetvis håller sig de numera mogna gossarna likväl inom en viss, om än tänjbar, ram ändå. Fast visst hade refrängstarka comebacksingeln Sucker en skön air av funky light känsla medan det i Only Human gjordes ett sällsynt besök i reggaeband.
På samma sätt lutade Summer Baby och en del annat åt blåögd soul alltmedan Hold On och covern på brittiska Busteds hit Year 3000 hade dragning åt poppunk. Samtidigt påmindes man också lite drygt halvvägs om att Lovebug förmodligen är gossarnas mest udda låt; först jazzigt akustisk croonerskapaelse fram till halvtid och sedan ösig rockballad med tillhörande gitarrsolo.
…till pop
Ja, också handlade det förstås om en massa pur pop också. Som i stötiga S.O.S, klämmiga Play My Music, dansanta Waffle House – extra plus för det 80-talsdoftande keyboardblippet här – och lite ballader, typ tidiga Gotta Find You och Little Bit Longer, för kvällen smyckad med ett snyggt saxsolo.
Har aldrig varit en skivbolagskonstruktion
Vi talar på det hela taget om en snygg tempofylld popshow fylld av energi och professionalism med en brödratrio som mognat till en effektiv hitmaskin med entertainmentrådra långt bortom Disney-filmernas Camp Rock.
Dessutom tycker jag nog att Joe, Kevin och Nick förtjänar att betecknas som något annat än pojkband vid det här laget, och inte bara för att de aldrig varit vare sig en skivbolagskonstruktion eller ägnat sig åt hårdkoreograferad dans. Alls. Utan för att de faktiskt oavsett hur det varit tidigare, gör sin egen grej nu. På ett bättre sätt än förväntat, dessutom.
