Klicka på bilden, för att se hela bilden
London Symphonic Rock Orchestra. Namnet på gruppens säger det mesta. Det handlar om örhängen från rockvärlden som tolkas av en rockande symfoniorkester. Inget nytt med det i och för sig. Crossover-trenden mellan klassiskt och rock/pop har pågått i sisådär tjugofem år vid det här laget, men då har det antingen handlar om operaorienterade vokalakter, typ Andrea Bocelli, Sarah Brightman och Il Divo eller stråkinriktade fenomen som Vanessa Mae, kvinnliga kvartetten Bond och David Garrett.
Till skillnad då från London Symphonic Orchestra, som är ett fullskaligt band. Ett band som dessutom helt hoppar över klassiska stycken till förmån för en repertoar som enbart består av rock- och metalsånger.
Dubbelarbetande
Det mesta av repertoaren framförs instrumentalt. Som sig bör, bör tilläggas. Det handlar trots allt om en sättning á la symfoniorkester. Om än i decimerad form. Men för omväxlings skull(?) finnes även två vokalister i form av dubbelarbetande Eleanor Grant – även kontrabas – och gänglige sångaren Jesse Smith.
Röst som gjord för hårdrock- och metal
Sistnämnde hade flest nummer av dessa båda att ta sig an, och framstod också mycket riktigt som gjord för hårdrocks- och metalgenren. Ingen kan förvisso ersätta Freddie Mercury, men mannen satte inledningsvis likväl tonen med en god We Will Rock You, och fortsatte sedan under kvällen att leverera sådant som Ace of Spades och Paranoid med icke oäven energi och professionalism.
Zombie knockade
Frågan är dock om inte Grant imponerade mest. Hennes version av Blondies Call Me var absolut godkänd, om än något malplacerad i helheten – för rock är denna megahit i diskoförpackning knappast – men det var tolkningen av The Cranberries Zombie som fullständigt knockade. Änglalik sång i kombination med tjusigt stråkfyllt arrangemang gjorde detta till ett urvackert nummer fullt av vemod och sorg.
Fokus på det instrumentala
Fast precis som tidigare nämnts var fokus i denna show till större delen på instrumentala tolkningar. Tolkningar som till större delen funkade. Typ den lössläppta versionen med tryck av D-A-D:s Sleeping My Day Away, Muse
Ruskigt skickligt
Dock kan jag tycka att det vilade något väl minimalistiskt över AC/DC:s Thunderstruck. Eller man kanske hellre skulle säga att något saknades. Hur som helst kändes det om om det inte varit fel om Brian Johnson eller i alla fall deras egen Jesse Smith kommit in och adderat sång halvvägs in i numret.
Fast någonstans får man väl säga att detta är att betrakta som kritik i marginalen. Skulle också vilja hävda att de som tilltalas av själva konceptet också också lär ha uppskattat det som bjöds på Malmö Arena denna afton. För det här var naturligtvis frågan om ruskigt skickligt yrkeskunnande och musikalitet från början till slut. Det individuella trakterandet av instrumenten tedde sig närmast svindlande.
Av det gnälliga slaget
Sedan ska vi alla ha klart för oss att kollegorna rent allmänt aldrig ens har uppskattat tanken med crossover mellan klassiskt och populärmusik, omdömena har överlag alltid varit mer eller mindre av det gnälliga slaget. Men det kära läsare finns det ingen anledning att ta någon notis om. Så gör som undertecknad och bara njut utan tanke på trams som trend- eller hippfaktor om det nu känns rätt.
