Klicka på bilden, för att se hela bilden
Som överskriften förtäljer var det dags för Progressive Circus som nu fyllde tio år. Fyra band per kväll var lagom både för öronen och benen.
Idén med detta startade way back när Marcus Enoksson tänkte ”varför kommer inte alla mina favoritband hit och spelar?”. Så har nog de flesta tänkt men det har bara stannat vid tanken. Men icke denna skåning som såg till att hyra lämpliga lokaler och efter lite trevande tog kontakt med banden. Bemötandet blev ofta väldigt positivt och banden packade gladeligen ihop sina prylar och dök upp.
Klart intressant line-up
Att man skulle få se storheter som Magma, Le Orme, Änglagård, Beardfish, Adrian Belew, IQ och Caravan hade nog ingen vare sig trott eller förväntat sig. Men så blev det och nu till tioårsjubileét hade arrangören åter fått ihop en klart intressant line-up. Sju svenska och ett brittiskt band blev resultatet..
Insläppet blev lite försenat och vid ett tillfälle tittade ordningsvakten ut över den ivrigt väntande skaran, som i allra högsta grad bestod av män som var 50+. Då säger vakten ”ta fram ert leg, det är är 18-årsgräns här”. Kul.
Agusa
Första band till rakning blev Agusa som med sin folkmusikinspirerade prog drog i gång i ett väldans tempo. Med Jenny Puertas på flöjt och böljande klänning dansade hon loss och fick i gång publiken. Spelar man flöjt blir tänker man automatiskt ”Jethro Tull”. Inget illa med det för sämre förebilder finns ju. Mycket dominerade keyboard och klassiskt elorgelsound som det lät på gamla Uriah Heep, Deep Purple och The Doors. Det var helt synthfritt om man säger så. Ett Leslie-kabinett hade lyft det ytterligare men man kan inte få allt. Emellanåt smögs det in lite schyssta och svängiga sambatakter (ja, nåt sånt).
Det sex man starka bandet släppte inte tempot i många sekunder och bassisten Simon Ström drev på hårt. Utan att jag lyssnat speciellt mycket på detta band tidigare var det en positiv upplevelse och det var nog många som dansade lite i smyg.
Under melodin till Rönnerdal han dansar presenterades medlemmarna och de bugade och hade all anledning till vara nöjda. Sista låten blev presentad som en psalm. Åter gick det i något som jag i egenskap av mindre vetande hade kallat för samba. Fick mig att tänka på Samla Mammas Manna när de gjorde sina musikaliska utflykter. Är någon fortfarande undrande om vilken stil jag försöker förklara att det är säger jag Änglagård (bandet, inte filmen). Ja, och det blev lite sång i slutet faktiskt.
Green Asphalt/Egentligen Giant
3 x Bornemark på scen? Spännande var bara förnamnet. Dan Bornemark som vid sin klaviatur ledde detta band har under hela sitt liv varit trogen Gentle Giant. För att göra en kort historia lång så var Dan med på Progressive Circus 2014 där han berättade anekdoter och att hans stora intresse för bandet gjorde att han till slut fick träffa ett antal medlemmar från bandet.
”Why did you lay off?”
Långt senare ansvarade han för flera återutgivningar där han remixade skivorna. Det jag minns från 2014 var att han någon gång på 80-talet lyckade få tag på telefonnummer till någon i bandet. Han ringde sonika upp och ställde frågan. ”Why did you lay off?”. Personen någonstans i England blev nog mer än förvånad men förstod till slut vad som åsyftades. Klart lustigt.
Två låtar som aldrig spelades live
Den här kvällen öppnades med en av Gentle Giants snällare låtar, I Lost My Head. Snyggt och tämligen korrekt framförd med hans två döttrar som spelade och sjöng de här låtarna som om de aldrig gjort något annat. Och de är inte ens tjugo fyllda… Vidare med Two Weeks in Spain från en av de senare plattorna.
Icke att förglömma de övriga musikerna som gjorde ett briljant jobb. Ytterligare två låtar av Gentle Giant följde och som extra nördinfo spelades dessa låtar aldrig live. Men nu fick vi höra dem. Mobile från Free Hand och Power & The Glory från plattan med samma namn.
Döttrar från Mello och stänk av Zappa
Nu var det dags att spela lite eget material från albumet som tog nästan 20 år att sammanställa. Behöver jag förklara att det lät som tidigare nämnda förebilder. Men kanske lite modernare och jazzigare. Döttrarna gjorde även här ett snyggt jobb med sång och stämmor.
Det har förmodligen gått de flesta prognördar förbi men döttrarna var ju med i Mellofestivalen 2023 med låten Edelweiss. Och att ha en farmor som skrivit Sudda sudda bort din sura min är det inte många som kan skryta med. Dan Bornemarks egna material kommer kanske inte att gå till historien, men det var kul att höra hur dedikerad han är. Ja, det var ett stänk av Zappa med rent musikaliskt. Fattas bara.
Nu var det åter dags att få höra lite mer Gentle Giant. Dessutom med en videohälsning från bandets orginaltrummis John Weathers. Vi fick höra The Face som bandets keyboardist beskrev för Dan Bornemark att ”That´s a tricky one”. Just the Same drog igång rejäla applåder.
Grym utmaning och roligt att någon så genuint tar sig an ett band som de flesta inte ens hört talas om. Och vid närmare genomlyssning på Green Asphaltplattan får jag säga att den är klart bra.
Bossebandet
Finns det inte något uttryck som säger att gamla proggare är äldre än andra proggare? Nåväl, nu finns det. Men den sammanlagda åldern på scen vi detta tillfälle måste ha varit ganska hög. Fast jag ska inte skämta om de här herrarna som på ett väldigt vördnadsfullt sett till att få lite liv i Bo Hanssons musik. Med sex personer på scen från både Kebnekajse, Ragnarök och Samla. Som talesman var det Peter Bryngelsson från Ragnarök som berättade om vad de försökte spela.
Musik att blunda och lyssna till
Sagan om Ringen skrev Bo Hansson och den kom ut redan 1970. Instrumental psykedelia och återhållsam musik som sakta byggdes upp allt eftersom. Jag brukar förklara det som organiskt, och att musiken får ett eget liv medan bandet bara är till för att förmedla budskapet. Det är sällan någon förstår vad jag menar men det här är musik man ska blunda och lyssna till.
Lirade ihop med Jimi Hendrix
Backar man ytterligare i Bo Hanssons karriär var han ju ena halvan av Hansson & Karlsson som spelade orgel o trummor. Som extra nördinfo så lirade de dessutom ihop med Jimi Hendrix och låten Tax Free som Hansson & Karlsson skrev spelade Hendrix sedermera in.
Hade förväntat mig att det skulle vara mer utflippat men gubbarna på scen har nog ansträngt sig rejält för att hålla det på en hög nivå. Musiken kände man igen men jag vågar mig inte på att berätta vilka låtar eller från vilken platta det var ifrån. Dock släppte han inte fler plattor än man kan lyssna genom. Och slänger man på någon skiva låter det faktiskt rätt coolt.
Bara ett ackord som snurrade i oändlighet
Vår talesman gjorde även reklam för sina böcker. Bland annat ”Sagan om Sagan om Ringen”. Vidare till en låt som bara bestod av ett ackord som bara snurrade i all oändlighet. Bra musik behöver inte vara komplicerad. Just den här genren var ju känd för att med att skapa musik med så få toner som möjligt. Lyssna till exempel på Älgarnas Trädgård eller Träd, Gräs och Stenar.
För att inte trötta ut publiken med bara Bo Hanssons musik blev det lite material från både Kebnekajse och Samla Mammas Mannas Folkvisa i morse från deras första platta. Den hör man inte så ofta. Det hela avslutades med två låtar av Kenny Håkansson från Kebnekajse. Resa mot okänt mål blev en snygg final.
Överraskande bra och kul musik som både svänger och berör.
Ozric Tentacles
Kvällens headliner och dessutom ända från England. Spacerock med klara influenser av Steve Hillage/Gong när dessa var ute och snurrade i rymden i slutet av 70-talet. Det var ett väldigt taktfast trumkomp och pumpande på basen medan keyboardisten blippade fram atmosfäriska rymdbilder. Kvar då på scen återstår bandets ledare och motor som på sin gitarr frambringade ytterligare rymdklanger.
Blev lite enahanda
Är man så här nischad i sin genre så finns risken att alla låtar låter ungefär likadant och det var det jag kände efter 3-4 spår. Intresset ökade lite igen när bandet förstärktes av en dam med flöjt. Dock blev det ändå lite enahanda efter ytterligare några låtar. Lite räddning var de psykedeliska animationerna som snurrade på bakom scen.
Annars var det ganska avslaget på scen. Jämför man med de tre tidigare bandet under kvällen var dessa ganska introverta vilket ledde till att det aldrig blev någon större publikkontakt. Fast de var kanske bara blyga?
Mer som ett soundtrack
Bevisligen är de stora och populära och har släppt mängder med plattor men jag tyckte ändå de var rätt tråkiga att beskåda. Man behöver kanske ett antal lyssningar på deras plattor för att uppskatta dem, men så här rent spontant var de inte så underhållande. Musiken var mer som ett soundtrack. Lite som när Tangerine Dream går på tomgång.
Searching for the Spark eller The Dervish Riff med tidigare nämnde Steve Hillage är ett lyssningstips.