PROGRESSIVE CIRCUS DAG 2, Babel, Malmö den 29 september 2024 – tvära kast, metal och full internationell klass

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Efter en god natts sömn var man tillbaka till brottsplatsen. I detta fall i kön som slingrade sig som en orm utanför entrén till Babel. Efter lite försening blev vi insläppta och på scen stod vår arrangör med sitt band redo att spela lite progressiv rock.

Soniq Circus

Lite kul att kunna uppträda med sitt band och samtidigt vara arrangör för hela cirqusen (medvetet stavfel).  Stilmässigt är detta modern proggrock med tvära kast, tunga riff och små lustiga musikaliska utflykter som man inte riktigt vet var de hamnar. Det är taktfast och medryckande och även om man inte har lyssnat in deras material så är det lätt att ta till sig.

Jag upplevde ett flertal gånger att nu tar låten slut, men hej o nej, där kom det ett nytt tema som de byggde upp. Öppningsspåret Let The Game Begin innehöll allt och lite till. Som en hel rockopera på 15 minuter. The Accident svängde på bra och med sitt drivna trummande fick det även mig att gunga på. Snyggt sjunget och Alexander Abrahamsson hade rejält med kraft i sången.

De rockade vidare i både Achilles Down och Chain of Concequences för att slutligen kulminera i Awake, vilket blev ett snyggt avslut på deras set.  Aweeeeeke! Som sångaren skrek fram i slutet.

Det som dessutom lyfter bandet ett extra snäpp är att vår eminente gitarrist alltid har cape. Kvällen till ära dessutom en ny sådan. Extra stilpoäng för det.

Paatos

Progressiv och suggestiv rock med väldigt hårt basdriv. Det var gåshudsvarning på inledningsspåret Gasoline och med Petronella Nettermalms sång blev melodierna som egna musikaliska stycken som på något sätt gifte sig med resten av bandets driv.

Säger jag Dagmar Krause om sången finns det kanske någon gammal diggare av Henry Cow som lyfter sitt öra och blir intresserade. Det är nerv i sången och den lämnar ingen oberörd. Låtarna är snärtiga och lätt dissonanta. Lyssnare av Anekdoten borde känna igen sig stilmässigt. Fast de sistnämnda är snäppet dystrare.

När jag börjar snoka lite djupare på vilka som spelar/spelat med detta band förstår jag varför det låter som det låter. Band som Morte Macabre och Landberk känner förmodligen få till men det har varit gemensamma medlemmar. Paatos har varit vilande men det lär vara ett nytt album på gång vilket jag ser fram emot.

Och varför har jag missat dessa innan? Förmodligen för att de bara gjort tre spelningar i sen 2019, och innan dess spelade de live 2013. Men inte mycket att gråta över. Jag var glad att få uppleva detta band denna kväll.  Jag inbillar mig att även resterande publik blev lite knockade av deras intensitet. Alltid lika roligt att få uppleva något som överraskar. Sista låten, Tea med sin svenska text var bara sååååå vacker.

Moon Safari

Vet inte riktigt var jag ska börja. Att bandet låter bra visste jag men det var något utöver allt annat jag hört. Trestämmigt och musikaliskt snortajt. Inledningsspåret 198X skulle kunna spelas på vilken arena som helst. Progressiv rock i den högre skolan skulle jag säga.

Ljudet från scen är så man nästan tror de spelade en CD, men icke, det är så live som det någonsin kan bli.  Snyggt pianointro till Devlin innan det drog i gång med snygga melodier. När tre personer både har kunskaper och förmåga att lägga sång ska man absolut nyttja detta maximalt. Åter, det är full internationell klass på detta. Och för att upprepa vad jag skrivit, varför har jag inte lyckats se det här bandet tidigare? Troligtvis för att de aldrig har spelat i Malmö tidigare. Det här bandet hade utan vidare kunnat platsa på en de större scenerna på exempelvis Malmöfestivalen. Men tyvärr är jag inte betrodd att vara bandbokare där…

Gillar man ACT, Queen eller pompig rock med stora melodier kommer man älska detta band. Melotronintrot på Heartland och den finurliga melodin är klart medryckande. Musiken får mig att tänka på Genesis runt Duke-eran och däromkring när det blev lättare att lyssna men ack så vackra melodier. Visste inte att jag gillade trestämmig sång med tydligen fick det i gång både mig och resterande publik.

Helt klart att de fick de längsta applåderna under kvällen. De avslutade på bästa sätt med Kids, ytterligare ett stycke med välskriven musik.

SOEN

När man inte hört eller hört talas om ett band kan man ju antingen lyssna in sig på skivorna och sen bli lite besviken att det lät sämre på scen. Eller håller man sig och premiärlyssnar när de kör live. I söndags gjorde jag det sistnämnda.

Progressiv metal utlovades och det kan jag tycka stämde bra. Tungt komp med ”vanlig” sång och inget growl eller annat som visserligen är trevligt det med men skönt att slippa ibland. Det var väldigt stora och starka melodier och vår välklädde frontman Joel Ekelund hade en behaglig och bra sångröst. Den ena av de hårt kämpande gitarristerna fick dessutom extraknäcka som keyboardist emellanåt. Kanske läge att ha en permanent keyboardsnubbe?

Martyrs var en höjdarlåt och fastnade i det musikaliska minnet med en gång. Det var lite Paradise Lost över detta. Inte alls dumt. Var dåligt påläst om vilken låt som var vilken, men det var absolut fler låtar som man gärna kan tänka sig att höra igen. Och det jag lyssnade på på skiva lät både bra och maffigt.

Som metalband måste man ju ha lite spännande intron med blixtar och bomber och granater samt extra mycket rökmaskiner. Oavsett vad man tycker så blir det lite festligare med effekter. Unbreakable var en annan låt som fastnade med sin medryckande refräng.

Ja, det har var ett intressant band som man ska försöka komma ihåg att spela. Såg att de hade en massa merch men inga plattor vilket var lite synd. Om inte annat ett trevligt avslut på denna söndagskväll.

Men en sammanfattning då?

Kul att det finns så många bra band man kan lyssna på och att alla banden hade en hög musikalisk nivå. Stilmässigt var det stor spridning och det fanns garanterat många fans till alla. Att sedan man gillar något mer eller mindre eller glömmer bort det helt efter ett tag är ju helt naturligt. Hade man haft obegränsad tid att lyssna på musik hade man ändå inte hunnit med allt som både finns och släpps.

Åtta band på två dagar var alldeles lagom även om arrangören nog gick på knäna sista stunden. Om Progressive Circus ska förbli en tvådagars-festival får vi se om ett år, men oavsett kommer jag och många andra att stå där längst fram och lyssna både på kända, okända och udda förmågor.

Dock blev jag lite besviken att mellanakten EL72 fick ställa in sitt gig. Finns ju på spotify/youtube men måste upplevas live.