EVERGREY, Babel, Malmö den 18 september 2024 – melodisk progg med aldrig sinande ambitioner

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det hårdast arbetande metalbandet i branschen? Nja, det vore väl svårt att påstå något sådant, det finns ju så många att välja på. Däremot är Evergrey onekligen tämligen produktiva. Fjorton album har det blivit under dess 26 år långe existens. Det senaste Theories of Emptiness såg dagens ljus för bara någon månad sedan, och gav ytterligare bekräftelse på bandet höga lägsta nivå.

Vi talar sångbukett av sedvanlig klass, helt enkelt, och titeln skvallrar i vanlig ordning om att chefsdesignern och sångaren Tom S. Englund fortsätter vara en dysterkvist av rang. Utom i mellansnacket då, där kommer Göteborgshumorn fram titt som tätt. Men oavsett vilket är det svårt att få några allvarliga deppkänslor av musiken eftersom den ter sig så pass gedigen och proffsigt framförd.

Grötig ljudbild på Sweden Rock

Fast när det handlar om att framföra något live talar vi förstås om ett ballgame av en helt annan art. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag tvivlar på bandets förmåga att leverera på scen, men mitt hittills enda gig med bandet på Sweden Rock 2022 förstördes av en ljudbild som mestadels inte kan beskrivas som annat än grötig och sorgligt nyanslös. Synd på så rara ärtor? You bet. Det här bandet är nämligen helt klart värda ett bättre öde.

Att vända blad på Babel

Men med detta sagt. I onsdags var det dags för undertecknad att likt vår statschef Carl den XVI Gustav vända blad. Åtminstone vad gäller just Evergrey. För den här gången lät det betydligt bättre. Arrangemangen tedde sig tydligare och melodierna kom mer till sin rätt utan att vare sig intensiteten eller tyngden fick lida nederlag.

Kanske det mest hitiga någonsin

Och på tal om melodierna. Det är en stark sångkatalog chefsdesignern Tom S. Englund samlat på sig genom åren, och formen håller alltjämt måttet. Årets verk, ovannämnda Theroies of Emptiness, är precis som förväntat en riktigt stark sak.

Kanske inte så konstigt då att hela fem nummer på kvällens setlista hämtats därifrån. Däribland inledande Falling from the Sun och avslutande Our Way Through Silence. Två rediga bangers, för övrigt. Förstnämnda kan vara det mest hitiga bandet någonsin fått ur sig medan, refrängen är inget annat än rent guld. Samtidigt var sången som fick utgöra encore för kvällens övningar en berättelse som berör via sitt tema om utanförskap och ofrivillig ensamhet, som lämnar textens jag kvar ute i mörkret.

Det lilla extra utgör proggelementet

Samtidigt kom proggrötterna fram som mest i sådant som Eternal Nocturnal, Weightless och Where August Mourn. Det är liksom överlag det där lilla extra i form av skiftningar i tempo eller ytterligare finess i gitarrsolona som utgör proggelementet, inte evighetslånga låtar med dito soloutflykter för alla inblandade. Detta är något positivt i min bok och en del av bandets storhet.

Märkligt de måste kämpa på i motvind

På samma gång är storhet en sak och stora något helt annat. Trettio år in i karriären känns det som om Englund och hans manskap alltjämt kämpar på i motvind på karriärstegen. Märkligt på många sätt, kan tyckas. För bandet vänder sig knappast inåt rent musikaliskt, snarare tvärtom. Fokus på melodierna finns där mer eller mindre undantagslöst och för de som letar efter medryckande saker finns en del sådana också, typ rytmiskt melankoliska A Touch of Blessing och One Heart.

Extra plus för ambitionerna

Vad jag försöker säga är att Evergrey må vara komplexa, men de är knappast snåriga och svårtillgängliga, rent allmänt. Det räcker med att lyssna igenom några av deras album för att inse detta.

Slutligen; extra plus för de aldrig sinande ambitionerna. En tjusig ljusshow, genomarbetade videos till varje nummer och tre LED-skärmar där alltihop visades tyder på visioner. Även när bandet tvingas stå på en liten scen som den på Babel. Så en stor tumme upp för det. Utöver då allt det andra som de har på pluskontot.