Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: James Watkins,
Skådespelare: James McAvoy, Mackenzie Davis, Scoot McNairy, Aisling Franciosi, Alix West Lefler
Premiär. 2024-09-13
Betyg: 4
Om titeln Speak No Evil känns igen beror det på att det sedan tidigare redan existerar ett par långfilmer som begåvats med samma namn Den ena är en amerikansk lågbudgetskräckis, så den kan lämnas därhän. Däremot den andra är en dansk psykologisk skräckis från 2022 signerad bröderna Christian och Mads Taftdrup.
Och nu endast två år senare är dags för en remake att se dagens ljus, så tala om att filmbolagen Universal/Blumhouse har haft bråttom att få ut den på (bio)marknaden.
Översatt rakt över från originalet
Den kritiskt lagde kan dock i vanlig ordning fråga sig varför överhuvudtaget en nyinspelning gjorts – ja, bortsett då från att engelskspråkigt folk tydligen inte pallar läsa undertexter. För det räcker med att skåda trailern till originalet för att inse att väldigt mycket bara är översatt rakt av från danskarnas film.
Fast med detta sagt ska ändå villig erkännas att Speak No Evil , remake-versionen är ett gediget stycke thrillerskräck, och James McAvoy är förstås lika glänsande som obehaglig i rollen som dramats manipulative tokfrans i besittning av ett i slutänden begränsat tålamod.
Frisinnade alternativt ohyfsade
Vad det hela handlar om? Well, i fokus har vi den ordentliga amerikanska familjen Dalton, som på semester i natursköna Italien blir bekanta med frisinnade alternativt ohyfsade paret Paddy och Ciara och deras tystlåtna gossebarn Ant. Initialt är inte Daltons knockade av deras personlighet, men eftersom ”opposites attract” slutar det med att de får en stående inbjudan att gästa dem på deras hemmaplan på den brittiska vischan.
Borde nobbat inbjudan
Frågan är nu förstås om Daltons, Louise, Ben och tolvåriga dottern Agnes kommer att tacka ja til ett besök på landet hos sina nyfunna vänner. Bär påven en lustig hat, blir min respons. För det är klart de gör. Men de borde inte ha gjort det. För även om samvaron har sina trevliga stunder är det något som inte stämmer. Inte minst är Paddy tidvis provokativ på ett sätt som i bästa fall kan betecknas som obekvämt.
Som när han pushar vegetarianen Louise att smaka ”hemmaslaktad anka”. Som när han helt plötsligt skämtar om att han inte är läkare, som han påstått tidigare, när en sådan kan vara bra att ha till hands. Eller när den uppskruvade Paddy går bananas på sonen flera gånger för att han inte kan hålla takten i samband med ett dansnummer med Agnes till Rednex Cotton Eyed Joe
Allvarlig konfrontation oundviklig
Som om detta inte vore nog verkar inte Ciara alltid vara alldeles normal heller. Synen på vad etikettan säger vad man kan säga till och göra med andras barn ter sig till exempel inte alldeles ordinär.
Så ja, det är något skumt med Ben och Ciara. Inte konstigt då att familjen Dalton gör försök att dra mer än en gång. Tills en allvarlig konfrontation är oundviklig det vill säga. En konfrontation som äntligen ger lille Ant en möjlighet att släppa ut alla kokande känslor han gått och burit på alltför länge.
Traditionellt spännande klimax
Det är alltså givet att våldsspiralen inte går att stoppa, och det går knappast att komma ifrån att det hela utvecklas till ett tämligen spännande klimax. Ett traditionellt sådant – vissa av kollegorna säkert kommer att gnälla – där den väluppfostrade till synes välbeställda familjen från London slutligen måste slå tillbaka för att rädda livhanken mot det opolerade lantispaet
Inga jämförelser i övrigt, men jag kom inte alldeles osökt att associera till så vitt skilda alster som Sam Peckinpahs Straw Dogs och brittiska Eden Lake när det gäller relationen civiliserat kontrollerade stadsbor (till en viss gräns) och landsbygdsbor, vars beteende och reaktioner inte sällan kan härledas till urspårade basala impulser.
Överträffar mycket annat
Sedan ska medges att betyget här till höger är resultatet av ett visst velande. Själva iscensättningen där det krypande obehaget aldrig är långt borta och skådespeleriet ständigt övertygar är onekligen ett plus. Däremot tar det möjligen en aning för lång tid innan dramat hettar till på allvar. Poängen går fram tidigare, men på det hela taget är det här en effektivt berättad skräckthriller som överträffar mycket annat i genren.
