Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det lyckligaste landet i världen, eller Maailman onnellisin kansa som det blir på finska är det kanske något ironiska namnet på Maustetytöts senaste album, som släpptes förra året. De har turnerat flitigt hemma i Finland, men det senaste året har de nått en publik även utanför hemlandet, och då mycket tack vare den hyllade filmen Höstlöv som faller från 2023 där de spelar sig själva och uppträder med låten Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin (Född i sorg och klädd i besvikelse).
Sedan dess har de spelat flitigt i Tyskland, och nu under hösten var det alltså dags för en nordisk turné, med stopp på ett välfyllt Babel i Malmö.
Inget upplyftande
Maustetytöt (som är en finsk direktöversättning av Spice Girls) består av systrarna Anna och Kaisa Karjalainen, och upplyftande är inget man kan anklaga deras låtar för att vara. Tonen sätts redan från första låten, En saa unta varmaan haudassakaan (Jag kan nog inte sova i graven heller) och
Systrarna står här bakom sin keyboard och sin gitarr och ser ut som att de sålt smöret och tappat pengarna. Vemodet fortsatte sedan i Ei niin kovin suuri city (Inte en så stor stad) och Eivät enkelitkään ilman siipiä lennä (Inte ens änglar flyger utan vingar).
Glad låt om att hoppa från taket
Men allt detta serverades även med en stor portion ironi. Som när de introducerarde låten Näkymätön Anna (Osynliga Anna) som “En glad låt om att hoppa från taket”. Eller när de berättade om ett fan i Tyskland som översatt deras låtar till och kom fram till att anledningen till att de blivit populära utanför Finland är för att ingen förstår vad de sjunger. En annan stor anledning är att deras låtar är väldigt svängiga, och man rycks med även om man inte förstår vad de sjunger om.
Delade demokratiskt på (stäm)sången
Musikaliskt pendlade det för övrigt någonstans mellan synthpop och och postpunk. Allt dessutom framför på bästa demokratiska vis då systrarna delade på sången. Som bonus garnerades alltihop snyggt med stämsång, och den icke finskspråkiga delen av publiken (som nog var i minoritet) gjorde sitt bästa att sjunga med i de mer popiga låtarna.
Men stämningen får ju så klart inte bli för upplyftande, så för att motverka det hela drogs tempot ner med långsamma och fina Äiti meni merille (Mamma gick till sjöss) och Jos jäisin Onnibussin alle (Om jag fastnade under Onnibussen) innan det blev dags att dra upp tempot igen framåt slutet med titelspåret från senaste skivan Maailman onnellisin kansa med de fantastiska textraderna “Världens lyckligaste nation / Du kan se det i deras ansikten / Wow, det finns ingen gräns för glädje”. Allt framfört utan att det rördes en min.
Ironiserar över Finska problem
Efter en kort paus blev det dags för avslutningen, och dags för låten som i alla fall enligt Spotify är deras populäraste, Tein kai lottorivini väärin (Jag antar att jag hade fel lottorad) och där och då började det sjungas med ordentligt. Vi talar upptempolåt vars text ironiserar över hur problemen i Finland är jämfört med barnen i Sudan.
Det hela avslutades sedan med fina Jos mulla ei ois sua, mulla ei ois mitään (Om jag inte hade dig skulle jag inte ha något), återigen med fin stämsång och god hjälp från publiken.
I kortaste laget
Därefter lämnade vi Babel väldigt nöjda, men skall jag ha ett klagomål är det nog att 65 minuter var lite i kortaste laget. Systrarna hade gärna fått spela en femton, tjugo minuter till Med tre album i bagaget finns det definitivt material för det. Jag saknade till exempel min egen favorit, Tee se itse.
Men man kan ju inte få allt och det är bara att hoppas att den här turnén gav dem mersmak och att de väljer att komma tillbaka innom en inte alltför lång framtid.
