RANDALL KING, Pumpehuset, Köpenhamn den 20 augusti 2024 – modern traditionalist med framtiden för sig

Klicka på bilden, för att se hela bilden

90-talet uppvisade en ny vår för countryns hattakter Redan då höll George Strait på att bli ikonisk efter att ha debuterat som skivartist 1981. Alltmedan Garth Brooks blev decenniets gigant artist alla kategorier. I släptåg följde folk som Alan Jackson – såklart – Trace Adkins, Toby Keith och något senare Kenny Chesney.

Därefter hände något. De senaste åtminstone femton åren har diversifiering varit ledordet i Nashville. Influenser har plockats från otaliga genrer, och om jag nu får överdriva en aning kan man tycka att countryn från och till kan låta hur som helst, och ändå karaktäriseras som country. Till och med hip hop-beats användes av väldigt framgångsrika och numera splittrade duon Florida Georgia Line.

Fullt ut genuin

Randall King är dock något helt annat. Något avsevärt mer traditionellt. I mellansnacket på det sånär utsålda Pumpehust pratade han om folk som Merle Haggard, Waylon Jennings och, förstås just George Strait. Och visst kan rötterna mer än anas. Sådant som öppningsnumret Tonk til I Die, Mirror Mirror och When My Baby’s In Boots kan definitivt räknas dit. Addera sedan en kompletterande ballad som luftigt lättflytande You In a Honky Tonk så står det helt klart att mannen är fullt ut genuin.

Associerade till Garth Brooks

Samtidigt vilar det för all del en modern touch över hans framförande. Eller i alla fall en 90-talskänsla. Och det är då en tydlig aning av poptouch släpar sig in i countrymixen. Associerade onekligen en del till Garth Brooks när en favorit som softa midtempoalstret Burns Like Her avverkades. Samma sak med Baby Do.

Inte så konstigt att hans musikaliska ande gör sig hörd hos King. Brooks var trots allt 90-talets bästsäljande artist på världsplanet – tro det den som vill. På countrylistorna regerade han fullt ut, och runt om i USA var det bara arenor som kunde tillfredsställa det enorma intresset.

En snygg tryckare och medleys

Och på tal om det. Ett adjektiv som enorm kan knappast nämnas i samma andetag som Randall King. Inte än i alla fall, men hans största hit hittills måste väl utan större tvekan vara Hey Cowgirl, en snygg tryckare som passande nog fick avsluta det ordinarie setet.

Några medleys pressades också in i kvällens repertoar. Det första avhandlade klassiker från countryns 90-tal, däribland Toby Keiths Should Have Been a Cowbow George Straits Check Yes or No – en av hans mest popiga hits – och Garth Brooks skrålardänga Friends In Low Places

En kaloririk version av Detroit Rock City

Här visade sig King vara en lekledare så god som någon när han fick publiken att hänga med både på att sjunga och ”gissa låten”. Strax efter repriserades konceptet. Typ. I alla fall tog bandet sig an ett instrumentalt rockmedley när chefen tog en kort paus, och publiken slickade hungrigt i sig det som serverades då också. Någonstans här rockade det drivna bandet loss, och rev av en kaloririk version av Kiss Detroit Rock City. Det där såg man inte komma. Får man väl säga. Men roligt var det.

Dock är jag inte säker på att denna jukeboxvariant är helt positiv för King själv. Sångaren håller trots allt på att bygga upp både sitt namn och artisteri, och då ska hans eget material och den egna personan stå i fokus. Kan man tycka.

Med framtiden för sig

Fast med detta sagt var det inte svårt att se King som en stjärna i vardande denna afton. Är förvisso inte alldeles knockad, men det var en sympatisk, avslappnad och jordnära artist vi såg med framtiden för sig denna kväll. Samt med en potential att rocka (country)båten. Om han bara är ihärdig och fortsätter nobba tvivlarna och visa musiken den kärlek den kräver på samma sätt som hittills.