WATAIN, Stora Scenen (Malmöfestivalen), Malmö den 13 augusti 2024 – som uppstigna från helvetet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Watain är utan tvekan det tyngsta bandet på årets upplaga av Malmöfestivalen. Förutom musikalisk tyngd är det visuellt väldigt storslaget där numera behöver en rejäl scen för att få plats med all brinnande dekor.

Att få Stora Scenen på Stortorget se ut som ett brinnande satanisttempel är en bedrift som man nog måste heta Watain för att lyckas med.

Facklor till publiken

För ett antal år sen slängde Thåström på samma scen som i kväll ut en akustisk gitarr i slutet av konserten. Detta slogs med råge då Watain slängde ut brinnande facklor ner i publiken. Hårdare öppning får man leta efter. Till toner av skräckfilmsmusik klev bandet in på scen och brakade sedan loss med Hymn to Qayin. Det var skoningslöst från första tonen och vår frontman Erik Danielsson såg verkligen livsfarlig ut.

Det finns hårda band, sen finns det Watain

Finns ju många hårda band men man genomskådar oftast att det hela är teater. För de här grabbarna är det på riktigt. Som tagna ur en apokalyptisk zombiefilm är det smink och ruttnande kläder och allt ser ruggigt ut. Pang på nästa låt som döpt till Devils Blood där Erik vandrar runt med ett blodfyllt kranium. Okej, det var kanske inte äkta men fan vet. Samma gäller deras benknotor som de säger är från riktiga skelett. Ja, varför inte. Är det blackmetal så är det. Kan ju vara så att benbitarna härstammar från den som sist ifrågasatte äktheten…

Välkomna till urkraften

Med “God afton Malmö” blev vi välkomnade till kvällens konsert. Det var dags att klämta på portarna till helvetet. Musiken de framförde var en hyllning urkrafterna som skulle ta oss till de djupaste schakten. Med dessa väl valda ord drog Four Thrones i gång. Tror inte jag förstod eller hörde allt som sades i talet men man kände sig absolut välkommen. Eller var det ett förtäckt hot?

Energiskt och tajt

Efter ett ylande förinspelat intro hamrade trummisen i gång Wolfes Curse, varpå det västes fram sång samtidigt som de övriga två gitarristerna och bassisten uppvisade en sällan skådad energi. Dessutom var det snortajt spelat. Fattas bara med tanke på hur mycket bandet sliter både på skiva och inte minst av att turnera jorden runt år efter år.

Sacred Damnation kändes som ett slag i magen och nu började dessutom publiken komma igång med både moshpit och wall of death. Det var emellanåt kaotiskt och publikvärdarna spanade oroligt när det helt plötsligt kom folk surfande mot kravallstaketet.

Altare på scen

Att ha ett altare som man högaktar och knäböjer inför visar hängivenheten och övertygelsen som Watain har. Med rökelse, gethuvud och mängder med levande ljus samlar de energi för att fortsätta konserten.

Hyllning till bortgången musiker

Ytterligare ett tal och denna gång var det en hyllning till Jon Nödtveidt som startade bandet Dissection i slutet av 80-talet. Detta band var både stilbildande och en stor inspirationskälla för många andra. Jag ska inte trassla in mig i långa historier om Jon, men han fälldes för mord och satt inne ett antal år.  Fast efter avtjänat straff återupplivade han sitt forna band. Men tyvärr tog han sitt liv blott 31 år gammal. Därefter blev det en snygg cover på Dissections The Somberlain.

Brandtal till folket

Efter ett långt brandtal som just slutade med orden ”till eldarna som inte får slockna” körde de gång Malfeitor. En klart medryckande låt som med sin drivna gitarrmelodi blir lätt att ta sig till. De har ju en förmåga att behålla melodierna fast det är både brutalt och att det ibland går i överljudsfart.

Oundvikligt så har vi kommit till slutet av konserten och sista låten blir Waters of Ain. Den börjar försiktigt men lömskt och sakta bygger de upp spänningen i den här närmare 15 minuter långa kompositionen. Tusan vad det svängde. Både med headbangande och de fem musikerna var verkligen uppe i högvarv nu.

Sista altarbesöket

Bandet tackade för sig men Erik Danielsson knäböjde åter framför sitt altare till det ödesmättade outrot. Kändes som han stod där väldigt länge innan även han försvann ut.

Men en sammanfattning då?

Det har redan stått spaltvis i mängder med tidningar om denna konsert och den kommer garanterat att gå till historien som en av de tyngsta och ondaste bokningarna på en Malmöfestival. Kontrasten mellan Churrosvagnar, tivoli och barnkaruseller ställt mot corpsepaint-målad publik och nerblodade satanister på scen samt brinnande treuddar på scen har aldrig varit större.

Som rutinerad konsertbesökare har man sett alla möjliga blackmetalband, och man är förmodligen avtrubbad. Men när det står en intet ont anande småbarnsfamilj som kanske dessutom är nyligen invandrat från något fjärran land kan man fundera på hur deras tankar gick när Watain äntrade scenen. Hoppas inte de stackars barnen fick mardrömmar.

Tunga krav till nästa Malmöfestival

Jag brukar alltid gnälla över något som kunde varit bättre men det här var nog faktiskt bland det bästa jag sett på många år. Förra året var det At The Gates som stod för tyngden. Nu blev det Watain som satte ribban. Så vad ska vi förvänta oss på Malmöfestivalen 2025?

Jag bokar in Meshuggah i festivalledningens namn och hoppas det slinker genom.