Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Fede Alvarez
Skådespelare: Cailee Spaeny, David Jonsson, Archie Renaux, Isabela Merced, Spike Fearm
Premiär: 2024-08-14
Betyg: 4
Det är lätt att uppskatta regissören Fede Alvarez. Jag menar, mannen ligger bakom stenhårt välgjorda om spänningsladdade alster som remaken av Evil Dead, Don’t Breathe samt den senaste, och tillika gravt underskattade Millenium-rullen The Girl in the Spider’s Webb. Med andra ord borde ännu ett kapitel i Alien-franchisen passa honom som handen i handsken.
Och visst utvecklas Alien: Romulus relativt omgående till en lika svettig som klaustrofobisk upplevelse. Allt efter en snygg uppbyggnad där kritik mot ett (över)girigt gruvföretag utgör grunden och tillika en rätt uppenbar kritik mot en råkapitalism där det alltid finns ytterligare miljoner att tjäna på arbetskraftens och miljöns bekostnad. En parallell till samtiden? I min bok är det givet. Det är alltså knappast någon tillfällighet att det är det här som triggar igång en Alien-infekterad fortsättning på berättelsen som egentligen aldrig tappar tempot.
Värt att veta här är för övrigt att handlingen utspelas någon gång mellan Alien och Alien återuppstår, men det är inte nödvändigt att ha sett dem för att hänga med även om en del hänvisningar görs.
På rymdfarkost mot ett bättre liv
Hur som helst, initialt är platsen Jackson’s Star, en skitigt, deppig plats där upprorsstämning råder. Inte så konstigt eftersom mer eller mindre livegenskap råder bland arbetsstyrkan. Så när dramats huvudperson, Rain, efter att ha fått sitt arbetskontrakt förlängt mot sin vilja, får en förfrågan av sin vän Tyler att hänga på honom och några andra desperata individer för att komma bort från en hopplös tillvaro är det en no brainer.
Sagt och gjort, snart är gänget ombord på en övergiven rymdfarkost på väg mot ett bättre liv. Omständigheterna leder dem dock något annat. Detta något är forskningsstation långt från ära och redlighet. Utan mänskligt liv, men med nerfrusna varelser.
Ansiktskramare och chestbusters
Ni ser vartåt det barkar, eller hur. För snart förvandlas gängets längtan efter ett bättre liv istället till en kamp på liv och död. En berg- och dalbane liknande sådan där ingen går säker. Aliens kan finnas var som helst, och råka ut för allt som vänner av denna långlivade franchise suktar efter, inklusive ”ansiktskramare” och ”chestbursters”. Och utan att nu slänga ut några spoilers, Det är givet att den stackars gravida kvinnan råkar illa ut också.
Det är alltså knappast att fara med osanning att hävda att Fede Alvarez och hans två medförfattare återbrukar det som varit. Inte minst har regissören själv verkligen likt Ridley Scott själv i första filmen utnyttjat kaoset och klaustrofobin i de slitna rymdskeppskorridorerna på bästa sätt.
Snyggt, effektivt och råbarkat
Summa summarum är Alien: Romulus en lika snygg som effektiv och råbarkad film. Gritty, som amerikanarna hade sagt. Precis som det ska vara i det här sammanhanget. Välspelat är det hela också. Den unga rollbesättningen gör överlag ett utmärkt jobb. Särskilt Cailee Spaeny – senast sedd i Civil War – står ut i huvudroll, som åtminstone delvis ger associationer till en yngre Ripley med oprövad potential. Bara en sån sak.
