CHAPLIN och HELAN OCH HALVAN – serier från en mossig (svensk) tid för populärkultur

Klicka på bilden, för att se hela bilden

1970. Lägg till eller dra ifrån ett par år. Där har vi något slags gräns. Är man född före 1970 har man ofta mer gemensamt med äldre generationer, åtminstone när det gäller kultur, och då framför allt populärkultur. Sverige var länge ganska stillastående. Visst, vi gick från en TV-kanal till två, men det gjorde ingen större skillnad, utbudet breddades inte markant. Långt in på 80-talet var Rockdepartementet på P3 det enda program i Sveriges Radio som spelade hårdrock, om det nu inte var någon som ringde in till Upp till 13 och önskade Balls to the Wall.

Jag är född i slutet av 60-talet och när jag var barn gick jag på söndagsmatiné och såg samma Tarzanfilmer med Johnny Weissmuller som farsan såg när han var barn, och som farfar såg när de var nya. Att filmerna var gamla och svartvita var inget vi brydde oss om, vi var ute efter spänning, underhållning och toppraffel. Vi tittade på svartvita filmer på TV utan att klaga, det var roligt med Nils Poppe. Det enda i science fiction-väg jag sett på TV innan Månbas Alpha dök upp på svensk TV 1976, var Blixt Gordon från 30-talet med Buster Crabbe.

Vi såg de flesta underhållningsprogram på TV, framför allt de som sändes under helger, och jag är tillräckligt gammal för att ha sett Hasse & Tages sista revyer när de sändes på TV första gången. Jag förstod inte allt, men jag tittade och skrattade ändå.

En något mer modern tid

Det räcker med att vara född runt 1975 för att man ska ha vuxit upp i en något mer modern värld. Jag kommer ihåg en gång för sådär 25 år sedan när jag satt och snackade med en tjej jag tror är född 1977, och hon sa ”Kommer du ihåg när man var liten och sjuk, och låg hemma och tittade på video hela dagarna?”.

Nej, det gjorde jag inte. När jag var liten var det inga som hade videobandspelare. Visst, tekniken existerade, med fenomenet hyrvideo kom senare. Hade jag velat jag se en film när jag var sjuk, hade farsan fått gå bort till en fotobutik och hyra en Kalle Anka-film på Super-8 utan ljud, eller en komprimerad långfilm, också den utan ljud. Jag fick nöja mig med att titta på Utbildningsradions sändningar och Legestue på dansk förmiddags-TV.

Obligatorisk filmvisning på barnkalas

Men jag hade ju mina serietidningar och album. Jag började skolan 1975. Är man född 1975 började man skolan 1982, och då såg Sverige och världen annorlunda ut. Dessutom hade Snoddas dött. Jag minns när han gjorde något slags comeback hos Hyland på TV.

Höjdpunkterna på 70-talets barnkalas, bortsett från godispåsen man fick när man skulle gå hem, var den obligatoriska filmvisningen. Födelsedagsbarnets far ställde stolt upp sin tjusiga Super-8-projektor framför filmduken eller en vit vägg. Okej, inte när min bästa kompis fyllde år, hans far hade en 16 mm-projektor och brukade visa försvarets informationsfilmer. Han hade även en rulle med Gerry Andersons.

Thunderbirds, den gjorde stort intryck på mig – jag visste inte vad det var och det dröjde tills det dök upp en musikvideo på MTV med Thunderbirds på 90-talet innan jag fattade vad det var vi tittat på.… Men oftast var det filmer på Super-8 – och utan ljud. Oftast var det Kalle Anka eller Hacke Hackspett, vi ville helst se tecknat.

Gillade vi verkligen Chaplin som barn?

Men. Jag minns ett barnkalas där det istället för tecknat visades en Chaplinfilm. Och det fick mig nu att fundera. Gillade vi verkligen Chaplins gamla stumfilmer när jag var barn? Vi kände ju till Chaplin, ibland visades det det nog någon Chaplinfilm på TV – men tyckte vi att det var roligt?

Helan & Halvan gillade vi, framför allt långfilmerna som visades då och då på svensk och dansk TV, men även de gamla stumma kortfilmerna. Jag minns att vi gillade TV-serien Hooray for Harold Lloyd (som kan ha hetat Harold Lloyds World of Comedy), vilken bestod av korta klipp från de gamla stumfilmerna.

Men Chaplin? Den lille luffaren? Tyckte vi verkligen att han var rolig? Var det inte lite för mossigt, även i en värld fylld av mossig underhållning?

Gav ut elva nummer

Uppenbarligen var Charlie Chaplin populär på 70-talet. Ett tecken på att en företeelse var populär, var att det kom ut en serietidning om vad det nu kunde vara. Och jodå. 1973-1974 gav Williams Förlag ut elva nummer av tidningen Charlie.

Samma tidning kom även ut i några andra länder, intressant nog kom det ut fler nummer i Tyskland, Danmark och Norge, medan det i England bara kom sex nummer. I dessa länder hade tidningen det ganska självklara namnet Charlie Chaplin. Det är inte utan att jag undrar varför den fick heta Charlie i Sverige. Den hette inte ens Chaplin, vilket hade känts mer logiskt, men detta berodde sannolikt på att vi redan hade en filmtidskrift som hette Chaplin här i Sverige.

Pressade ur sig massor av serier

Copyrightinnehavare för innehållet är Bubbles Inc. SA. Det är ett företag som finns än idag. Det startades av Charlie Chaplin själv 1972 för att hantera varumärket Chaplin och kringprodukter. Serierna om Chaplin tecknades av spanjoren Vicente Torregrosa Manrique (1933-1985). Någon manusförfattare anges inte.

Vicente Torregrosa Manrique var en sådan där tecknare som pressade ur sig massor av serier. Han jobbade på ateljén Bruguera, där han mest ritade western- och äventyrsserier, men han gjorde även romantikserier till engelska tidningar, och han ritade åt Illustrerade klassiker – till exempel är det Torrregrosa som ritat De tre musketörerna II: Tjugo år efteråt, som kom på svenska 1978.

Korta episoder med mycket slapstick

Jag hade ett par nummer av Charlie när jag var barn och jag vill minnas att jag tyckte att det var en rätt tråkig och konstig tidning. Jag skaffade ett nummer förra året, och ja, det är en tråkig och konstig tidning. Det är väl egentligen inget fel på Torregrosas teckningar, men det hela är träigt och trist. Det handlar om korta episoder med mycket slapstick.

Inte stum i serierna

En märklig detalj är att den lille luffaren har repliker i serierna. Jovisst, nu var ju figuren i stumfilmerna inte stum, han kunde prata, men det blir ändå lite konstigt när figuren samtalar med folk i serien. Kanske hade det funkat bättre som pantomimserie.

Tidningen Charlie innehöll som utfyllnad serien Tom Tiddler, även den av Vicente Torregrosa Manrique, samt små noveller om Chaplin, illustrerade av Torregrosa.

Helan och Halvan höll länge

Helan och Halvan, som vi alltså gillade när vi var barn på 70-talet, blev betydligt mer långlivad som serietidning. Här i Sverige kom serietidningen Helan och Halvan ut, på tre olika förlag, mellan 1963 och 1987! Jag kan förstå att den sålde bra på 60- och 70-talen, men på 80-talet? Visades Helan och Halvan på TV då? Antagligen inte, eftersom tidningen alltså lades ner 1987. Det är anmärkningsvärt att den höll så länge.

Bozo the Clown köpte rättigheterna

Larry Harmon (1925-2008), född Lawrence Weiss, var en amerikansk underhållare och entreprenör. I slutet av 1940-talet började han att framträda som Bozo the Clown, en figur som ägdes av Capitol Records. 1957 köpte Harmon loss rättigheterna till Bozo och det var ingen hejd på marknadsföringen, med TV-program och leksaker.

1961 köpte Larry Harmon rättigheterna till Helan och Halvan. Helan, Oliver Hardy, hade dött redan 1957. Halvan, Stan Laurel, dog 1965. Larry Harmon påstod sig vara nära vän med Laurel, men tre dagar innan den senare dog, hade han om Harmon i ett brev skrivit att han skulle ”sue that asshole”. Harmon, som var en jäkel på att marknadsföra sig själv, skulle producera tecknade filmer, serier, spel och leksaker med Helan och Halvan, vilket han också gjorde. 1966 var det premiär för den tecknade TV-serien, vilken producerades i 156 avsnitt av Hanna-Barbera. Larry Harmon gjorde Halvans röst, medan Jim MacGeorge gjorde Helan.

Huvuden på sniskan

På omslaget till de svenska serietidningarna stod det Larry Harmons Helan och Halvan. Jag minns att jag brukade undra över det där när jag var barn. Vem var Larry Harmon? Varför var Helan och Halvan hans? Ritade han serien? Nej, serien tecknades av olika människor – en av dem var spanjoren Jaime Mainou (1930-2006).

Jag kan inte hitta dem nu, men för några år sedan köpte jag några gamla nummer av Helan och Halvan från 70- eller 80-talet för en krona styck. Jag vill minnas att jag gillade tidningen när jag var barn, och i början – på 60-talet och in på 70-talet – var serierna rätt snitsigt tecknade.

Men: de tidningar jag nu köpt var sanslöst usla. Manusen var så idiotiska att man undrar hur någon överhuvudtaget lyckats komma på dem. Teckningarna såg vid en första anblick snitsiga ut, men tittade man noga såg man en lång rad brister. Det såg ut lite grann som clipart. Samma ansiktsuttryck upprepades. Figurernas huvuden var ofta en aning felplacerade, lite grann på sniskan. Det såg massproducerat ut, som gjort av en maskin. Ändå köpte folk tidningen år ut och år in. Det sista året innehöll tidningen bara repriser. Ja, hela tidningen var en kopia av tidigare nummer.

Ett sista försök till utgivning 1972

Idag tror jag inte att några ungar överhuvudtaget skulle överväga att titta på gamla Chaplinfilmer eller Helan och Halvan. Vet barn idag ens vilka Helan och Halvan var?

Förresten! 1972 gav DC Comics ut en Helan och Halvan-tidning, ett one-shot. Det står Larry Harmon på omslaget, men serierna skrevs av Jonah Hex’ skapare John Albano, och tecknades av Mike Sekowsky och Henry Scarpelli.