VITA BRON, Kulturhuset Anders, Höör den 1 augusti 2024 – magiskt realistiskt om kärlek och besök av liemannen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Kompositör och libretto: Josef Zetterberg Pihl
Musikalisk ledare: Håkan Carlsson
Konstnärlig ledare: Tord Nihlén
Regissör: Sara Nihlén
Regiassistent: Synnöve Ekström
Repetitör: Åke Wieland
Kostymör: Ann Walton
Scenograf: Tord Nihlén
Ljustekniker: Radek Rembowski
Scentekniker: Ove Delin
Rekvisitör: Leif Persson
Producent: Malcolm Nihlén
Fotograf: Alf Ljungkvist
Marknadsförare: Dan Abelin

Solister
Alina: Saga Fribyter
Oscar: Philip Hartman
Liemannen: Fredrik Hagerberg
Brukspatronens fru: Synnöve Ekström
Hugo: Emma Karlsson
Brukspatronens dotter: Lyli Josefsson Wikstrand
Lotta: Ingrid Rydh
Greta: Freja Rosén
Brukspatronen: Åke Wieland
Fredrik: Josef Zetterberg Pihl

Mer info här

Plötsligt händer det! Världspremiär av en nyskriven svensk opera: Vita Bron. Det blir passion, romantik, förvecklingar, storslaget midsommarfirande, fnissigt flirtande, sju sorters blommor och magisk realism där gränsen mellan världarna upplöses.

Tiden är 1890-tal, platsen är ett småländskt samhälle där allting kretsar kring bruket. Den allsmäktige brukspatronen styr och ställer med allt och alla. “With great power comes great responsibility.” Glöm det rådet. Här kan man snarare säga: “With great power comes great power.”

Självuppoffrande akt leder till kärlek

För att de unga barnarbetarna ska få ledigt erbjuder sig tre flitiga unga män att jobba över: charmige Hugo, rödkindade Fredrik som gillar brännvin och den ständigt galante Oscar. De kommer inte att ångra sin självuppoffrande akt … under extraarbetet möter de alla tre kärleken.

De tre nyinflyttade unga damerna påminner lite om Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin … i yngre tappning. Greta Gredelin gillar Hugo, Lotta Grön faller för Fredrik och Alina Brun drömmer om galante Oscar. Det blir Alinas och Oscars kärlekshistoria som hamnar i fokus, speciellt i akt två, och Oscar får en svår rival i den självgode cigarrbolmande brukspatronen.

En hemlig vän gör entré

Parallellt med detta får vi följa en historia där en ljuvlig liten gossopran får briljera i huvudrollen. Alinas son ligger hemma och är sjuk och har inga vänner. Så kommer plötsligt en lagom tjock man i sina bästa år och hälsar på när lille Christopher är ensam och ledsen och han har heller inte några vänner.

Nej, det är inte Karlsson på taket eller ens Herr Liljonkvast eller någon annan trevlig Astrid-Lindgren-fantasifigur. Det är liemannen själv. Det finns en anledning till att han inte har några vänner. Ingen kan se honom, ingen talar någonsin med honom … utom Christopher. Det här blir en början på en vänskap som sätter världens balans ur spel och gör många små spöken arga och avundsjuka … en vänskap som även äventyrar Christophers egen själ.

Magisk realism övertrumfar socialrealism

Det finns scener med myllrande midsommarfirande och ett bruk fullt med sjungande barnarbetare … men det finns också intima scener där bara en eller ett par karaktärer fyller upp hela scenen med sin närvaro.

Det skapar fina kontraster.

Det är lätt att tänka sig att en opera om ett bruk, som Vita Bron, skulle vara socialrealistisk, men den här sagan är snarare magiskt realistisk. Diskbänken får stanna hemma.

Humor  och  glimten i ögat i dialogerna

Trots tragiken och orättvisorna finns mycket humor i detta nyskrivna verk och dialogerna sjungs många gånger med glimten i ögat. Som när de tre vännerna sjunger “Vilka brudar!”. Eller när Oscar anakronistiskt springer iväg för att hämta lite rödvin som han och kärestan ska mysa med.

Bruksarbetare i 1890-talets Småland firade knappast in helgen med rödtjut. Men som sagt – de som vill ha historisk korrekthet och realism kan alltid damma av några historieböcker. Dessutom är andevärlden förvånansvärt rolig med många arga små spöken som sjunger om hur de dog och hur orättvist allting är.

Spänning och romantik

Första akten har spänning, farsartad humor, massor av romantik och en intressant uppbyggnad av intrigen. Akt två levererar inte riktigt på allt som första akten utlovar – det blir för spretigt och det finns för mycket att ta hand om och knyta ihop. Hugo och Fredrik och deras kärestor hamnar i bakgrunden, liksom livet på bruket och alla barnarbetarna som Oscar skulle försvara – med lite hjälp från sina vänner.

Det blir inget av arbetet för en bättre värld här och nu, utan istället ett slags Kameliadamen i repris. Det är imponerande hur många sjuka, sårade, döende hjältar och hjältinnor som kan sjunga i evigheter i olika operor medan de går hädan. Till och med när de lider av lungsjukdom. Det är svårt nog att sjunga opera med två friska lungor.

Alla får sin plats i solen

För att vara ett förstlingsverk är det hela mycket lovande. Det finns en nyfiken lekfullhet i den romantiska musiken. Speciellt positivt är det faktum att det finns så många olika sorters bra roller för olika åldrar och olika röstlägen. Det är inte lätt att skapa. Dessutom ett stort plus för att det finns flera fina ensembleögonblick varvade med soloögonblick där olika karaktärer får sin chans att skina.  Alla får sin plats i solen, sina utlovade minuter av berömmelse, under verkets gång. Som åskådare har du inte tråkigt en enda minut – det finns alltid nya karaktärer och nya små historier och nya vändningar i den övergripande handlingen som pockar på din uppmärksamhet.

Från gossopran till operakompositör

Det är unikt – världsunikt – att ge barn och ungdomar chansen att arbeta tillsammans med professionella operasångare och musiker, ett lekfullt “sommarjobb” som resulterar i en lockande föreställning som har allt. Orkesterdiket är fyllt av musiker som till vardags till exempel arbetar på Malmö Opera.

Av de barn som i sommar har fått chansen att stå på scen … vad månde det bliva? Som exempel kan vi ta en gossopran som slog igenom 2013. Han studerar nu opera i Tyskland – och har skrivit denna opera. Josef Zetterberg Pihl. Han spelar också rollen som brännvinspimplande Fredrik – medan en av hans vänner och operakollegor Philip Hartman intar huvudrollen Oscar mot den sköna och skönsjungande Alina, tolkad av Saga Fribyter.

Är det storslaget och osjälviskt? Eller kanske är komiska sidekicks eller skurkaktiga typer som baronen de mest tacksamma rollerna som får extra applåder och folkets jubel? Det blir i alla fall stående ovationer när operan är över. För alla.

Vita Bron är definitivt värd en omväg till Höör – och om du är hemmahörande i Höör är den värd en hemväg!

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.