MALMÖ MELODIC DAG 3, Plan B, Malmö den 29 juli 2024 – hoppet lever för ett långt RONNIE ATKINS-liv

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alla goda ting är tre, men alla goda ting måste få en ände. Något självaste Nelly Furtado sjöng om redan i sin hit All Good Things (Come to an End) från 2006. Och det har hon förstås rätt i. Så även Malmö Melodic, men tre dagar melodic rock blev det i alla fall samtidigt precis som det heter i det förstnämnda talesättet.

Fast det kanske var tur att det hela inte varade längre. I alla fall för en skribent som undertecknad. För någonstans tog tröttheten och tidsbristen ut sin rätt. Tidsbrist att sova eftersom en text skulle plitas ner varje dag också.

Således blev det både extra sömn och skrivande dagtid inför dag tre. Vilket resulterade i att såväl softa Care of Night, som veteranerna Gaeleri och färska AOR-bandet Streetlight hamnade utanför min recensionsvy i denna text.

Dubbelt upp för JD Miller

Hann dock avnjuta en stund av enda bandet som gjorde två spelningar på festivalen, JD Miller. De fick en ny chans när tjejbandet Emotional Fire tvingades ställa in på grund av röstproblem. Och av allt att döma tog de den också. För nog tycker jag att herrarna lät mer nyanserade än dagen innan.

Supportakt blev headliner

Därmed var det dags för det för sammanhanget tunga gardet att ta över scenen resten av dagen. Först ut i denna skara genrens senaste sensation Remedy. Bandet sågs faktiskt så sent som i början på april i samma lokal i egenskap av supportakt till Kee Marcello och hans Performs Europe-turné.

Redan där och då levde bandet upp till hypen med råge, och de gjorde ingen besviken denna afton heller. Herrarna rivstartade med… ööh riviga Living on the Edge och Marilyn, båda tidiga spår från färska albumet Something that Your Eyes Can’t See. Där kopplades ett grepp, som sedan aldrig avtog.

Årets Nestor

Det här var nämligen ett gig som överlag kombinerade energi, proffessionalism och engagemang på ett sätt som endast långt mer erfarna band kan stoltsera med. Årets Nestor? You bet. Och när man sedan redan efter två fullängdare har en sådan stark samling sånger, så kan inte saken vara annat än biff.

Saker som skönt gungande Moon has the Night, Sin for Me med sitt kaloririka gitarrsolo och snygga powerballaden Sundays at Nine cementerade intrycket av en combo starkt på väg up.

Men om nu Remedy bekräftade sin status, så får man väl säga att Chez Kane inte riktigt levererade på samma sätt som senast på förra årets upplaga av Sweden Rock.

Onödigt onyanserat

Walesiskan gav nämligen initialt närmast övertänd. Tilltvingat tungt, mer ös än vad som krävs och ta i från tårna röstmässigt är inget bra recept för succé i långa loppet. Något redan öppningen med vanligtvis säkra kort som Too Late for Love och All of ItKärleken huggen i sten

Annars är det lätt att uppskatta Kane som scenpersonlighet. För vem kan motstå någon som sisådär fyrtio år senare försöker föra flamman frå kvinnliga pionjärer som Pat Benatar, Lita Forts och Vixen vidare till våra dagar? Sedan vilar det förstås idel positiva vibbar över vokalissans energiska framträdande också. Så visst är kärleken till 80-talsrocken huggen i sten. Det finns ingen anledning att betvivla genuiniteten, om man säger så.

Så med allt detta sagt var det allt tur att framträdandet sisådär halvvägs började anta mera sansade proportioner. Något sådant som ovanligt poppiga Things We Do, hyfsat Bon Jovi-doftande Ball n’ Chain och balladen Defender of the Heart utgjorde tydliga exempel på.

Mer finns inte att tillägga. Fortsättning följer. Utan tvekan är det så. Ser framemot att se detta lilla kraftpaket fortsätta på den inslagna vägen. Hon visar det självklara som alla redan borde ha insett, att även kvinnor kan rocka som om det fortfarande var 1985.

Rörande se Ronnie Atkins

Med Kane av scenen var det dags för refrängen. Nästan bokstavligt talat. Det hade blivit dags för Ronnie Atkins att avsluta. Med andra ord den mest uppenbara av festivalens headliners med tanke på arvet efter Danmarks långlivade bidrag till den hårfagra genren, Pretty Maids.

Självklart var det även rörande att se mannen livs levande på scen med tanke på cancersjukdomen han går och bär på. De senaste åren har han varit uträknad flera gånger, men istället för en svanesång i form av ett eget album i eget namn har det blivit tre stycken. Samtidigt som Pretty Maids återupptagit verksamheten igen, bör tilläggas.

Gediget framträdande

Fast denna måndag var det alltså soloartisten Ronnie Atkins vi fick oss till livs, och inte alldeles oväntat bjöds man på ett gediget framträdande.
Om än inte ett utan några större överraskningar att tala om. För repertoaren dominerades föga förvånande av eget material, men det blev som sig bör även en handfull dängor från Pretty Maids-katalogen. We Came to Rock avverkades redan som fjärde nummer medan speedade Future World och snyggt riffiga Rodeo sparades till encore-delen.

Eventuella tvivel som bortblåsta

Samtidigt är det värt att betona att Atikins faktiskt inte hade behövt ta sig an några Pretty Maids-låtar. Alls. Det hade blivit en bra stund hårfager melodic rock/metal ändå. Inledande Rising Tide och I Prophetize räckte som bekräftelse på detta påstående. Addera sedan känsliga balladen Soul Divine och alla eventuella tvivel borde vara som bortblåsta även hos den härdade kritikern.

Sedan går det förstås inte att bortse från Little Drops of Heaven. Tala om oumbärlig del av Pretty Maids-katalog. En lika lättflytande som lysande ballad, och Atkins levererade sångmässigt även här.

Ger hopp för melodisk hårdrock

Vad mer finns att tillägga? Inte mycket mer än att mitt hopp lever för ett lååååångt liv för denne slitstarke sångare. En sångare som bokstavligt talat vägrar att dö och ger hopp för melodisk hårdrock med sin nyanserat känsliga rockröst.

Setlistor finns här

Dag 1
Dag 2