Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Inside Out 2
Regi: Kelsey Mann
Originalröster: Amy Poehler, Maya Hawke, Kensington Tallman, Liza Lapira, Phyllis Smith, Lewis Black, Tony Hale, Ayo Edebiri
Svenska röster: Linda Olsson, Carla Abrahamsen, Benthe Börjesson Liebert, Cecilia von der Esch, Ulla Skoog, Ole Ornered, Per Andersson, Emma Molin
Premiär: 2024-07-17
Betyg: 4
Insidan ut 2 är här och vi får återigen stifta bekantskap med Glader, Butter, Trötter, Blyger … och alla de andra. Ja, en del av mig misstänker att Insidan ut-filmerna är ett slags remake av Snövit och de sju dvärgarna. Jag väntar bara på att känslan Trött ska göra entré, bärandes på sin snuttefilt och sin nussekudde. Och sedan kommer känslan Yr lite snurrigt dansande och har problem med att hitta fram till kontrollpanelen kring vilken alla känslorna samlas. Man blir lätt lite yr när alla känslorna kommer på en och samma gång och åker berg-och-dalbana i en Disneylandsliknande miljö.
Och så är det så klart omöjligt för undertecknad att inte tänka på Mister Men … en serie som funnits i decennier (närmare bestämt sedan 1971) och där det fortfarande kommer ut nya delar. De tidiga Mister Men är de mest ikoniska … som Mister Happy som är rund och gul och glad som en sol. Och den fyrkantiga röda gubben som är tuff och stark (ungefär som den fyrkantiga röda gubben i Insidan ut) och den runda blå Mister Worry som alltid oroar sig över allting. När han i slutet av boken löst alla sina bekymmer börjar han oroa sig över det faktum att han inte har någonting att oroa sig för …
Gul och glad Miss Happy
Huvudperson i Insidan ut-filmerna är Joy… Den gula, glada Little Miss Happy. Hennes sidekick Sadness är blå och eftertänksam. Anger är röd och stark som en dynamitgubbe. Disgust är gräsgrön och pimpinett. Fear är lila och smal och låter som om han kommer från Mölndal i den svenska versionen. Och så kommer de nya känslorna … Envy är mintgrön och borde ha fått svensk röst av Avundsjuk-sångerskan Nanne Grönvall. Embarrassment, är rosa och påminner om dvärgen Blyger som rodnar hela tiden och gärna gömmer sitt ansikte. Ennui är indigofärgad och pratar med cool fransk accent. Anxiety är orange och hotar att ta över hela föreställningen med sina bekymmer och vilda fantasier om vad som kan gå fel. Hon lyckas verkligen att förvandla den tidigare så glada tjejen Riley till Little Miss Worry. Anxiety omfattar både ängslan och ångest och på slutet får Riley en riktig panikångestattack i utvisningsbåset i den verkliga världen.
Två kontrasterande världar
Vi som åskådare får både följa känslorna som jobbar på i kontoret i Rileys huvud och Rileys i hennes verkliga vardag. Vi får alltså ett nöjesparksliknande fantasilandskap kontrasterat mot en diskbänksrealistisk tonårslivsskildring. Animationstekniskt är detta riktigt snyggt och skickligt gjort.
Riley lärde vi känna redan i Insidan ut 2015, då hennes familj flyttade och Riley behövde börja i en ny skola, utan vänner och trygghet, och känslorna Joy och Sadness på huvudkontoret hade olika idéer om hur de skulle hantera situationen innan de insåg att laget går före jaget och de började samarbeta.
Fyra nya känslor i laget
I den här filmen tar de fyra nya känslorna över, Joy gör återigen en lång och vindlande resa, den här gången tillsammans med Anger, Disgust och Fear, som gör henne så frustrerad att hon börjar gråta … (kan känslan glädje verkligen bli lessen och börja gråta…?) medan Sadness går undercover på huvudkontoret.
Anxiety, Envy, Ennui och Embarrassment är inte de trevligaste eller mest pålitliga känslorna för att guida en tonåring. Riley håller på att tappa bort både sig själv och sin självkänsla på kuppen. Tre dagars hockeyläger, som hon hade sett så mycket fram emot, håller på att förvandlas till helvetet på jorden. Hur hon än väljer, verkar det bli fel…
Alla behövs
Återigen är svaret att ALLA känslor behövs, men de måste lära sig att samarbeta. Igen. Och Anxiety får lära sig att släppa taget, mysa i en bekväm fåtölj och dricka te tills det är dags att oroa sig över verkliga saker – som spanskaläxan – istället för påhittade och imaginära hot och en massa osannolika worst-case-scenarion. Alla känslor behövs – i moderation.
Hur kul är det?
Hur kul är filmen? Små barn, i sällskap med sina föräldrar, har svårt att hänga med i handlingen. Men det är kul med färgglada blobbar som far omkring. Det funkade för Mister Men, det funkar nu.
För äldre åskådare är det riktigt roligt. En gäng killar (i den filmiska Rileys ålder) har själv gått till bion och diskuterar engagerat känslor efteråt, och att det borde ha funnits en bättre hemlighet i garderoben än att bränna hål i mattan. Att en film lockar grupper av killar (och förmodligen även grupper av tjejer) att gå ut tillsammans för att prata känslor … det är ett stort plus i kanten.
En ovanligt framgångsrik film … om vanlighet
Så även om det hela ser ut som en fun-fair-ride på Disneyland eller Liseberg där du kan åka nerför ett vattenfall på en pizzaslice eller en bit broccoli … så har vattenfallet och hela åkturen oanade djup.
Och visst är det festligt att årets stora blockbuster, årets mest inkomstbringande film, inte handlar om katastrofer, superhjältar, monsterhajar, hemliga agenter och folk som kastar sig utför ett stup på en motorcykel … utan om en helt vanlig liten tjej och hennes känslor.
