STEVE HACKETT, Amager Bio, Köpenhamn den 9 juli 2024 – inte bara gamla klassiker

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Nuförtiden träffar jag Steve Hackett oftare än många gamla kompisar. Men inte konstigt, han är både trevlig och underhållande. Så att lägga en helkväll på att lyssna på mestadels gamla låtar känns helt ok. Visserligen envisas han alltid med att man ska lyssna på hans senaste alster men hur bra det än är kommer det alltid upp att det var bättre förr och helt plötsligt har vi gemensamt konstaterat att Dancing With The Moonlit Knight är en av världens bästa låtar. Men vi ska inte gå händelserna i förväg…

Bra öppning med sprillans ny musik

People of the Smoke, Circo Inferno och These Passing Clouds från senaste plattan som kom i våras fick inleda konserten. Med Steve på sång och körsång från de övriga i bandet var detta en grym öppning på konserten. Det var snygga gitarrsolon och tvära kast i progressiv anda visade han åter att han fortfarande vid 74 års ålder har förmåga att skriva ny och intressant musik. Klart imponerande.

Hur ska denna turné vara då?

Varje år får vår frontman fundera ut vilket album som ska avhandlas och hur man kan vrida till det. Denna konsert (och hela turnén) börjar med cirka 45 minuter solomaterial från någon av hans drygt 30 plattor. The Devils Cathedral från 2022 är intensiv och har många spännande passager och självklart mängder med teman som avlöser varandra. Ja, och angående upplägg så har han hunnit köra genom turnéer innehållande alla plattor som han medverkat på och denna gång blev det the best of från albumet The Lamb Lies Down on Broadway.

Gamla klassiker

Men vi hejdar oss lite och hänger kvar i första delen med Every Day ända från 1979. Även om det är solomaterial så låter det ändå mycket mer Genesis än det han skriver nuförtiden. Ett kul bassolo fick vi av Jonas Reingold. Första setet avslutades med Shadow of the Hierophant från hans första soloplatta. Den är alltid lika trevlig att lyssna på. Innan dess var det den småjazziga Camino Royale som svängde gott med schyssta saxofonsolon från Rob Townsend.

The Lamb Lies Down on Broadway

Tillbaka efter paus var det dags att köra lite highligts från nämnda album. Dubbelalbumet är ju ett konceptalbum som var det mest teatraliska Genesis lyckades skapa och då var det diabilder(!) och filmsekvenser som lyfte musiken och gav en extra dimension. För att inte tala om alla groteska masker Peter Gabriel byter sig igenom.

Saknade det visuella

Då leder det genast in oss på tribute-bandet The Musical Box som jag fick beskåda på Slagthuset i Malmö för cirka två år sen. De nöjde sig inte bara med att i minsta detalj spela detta album utan körde all in med all rekvisita och där tusentals diabilder skapade helheten som faktiskt behövs för att uppskatta detta album till fullo.

Vad vill jag med detta djupa ut/inlägg ha sagt då? Jo, att låtarna som Steve Hackett med band framförde var på pricken korrekt framförda och Nad Sylvains sång var glimrande. Men ändå, det fanns många spår och delar som var ganska återhållsamma och där saknades den visuella biten.

Välskriven musik som håller än

Missförstå mig inte då The Lamb Lies, Fly on Windshield och Broadway Melody of 1974 är fantastiska låtar. Den återhållsamma Hairless Heart gav mig rysningar. Carpet Crawlers är en klassiker som börjar försiktigt för att sedan byggas upp till något dramatiskt. Snygga stämmor från hela bandet och Hacketts gitarr med sitt karaktäristiska sound bör tror jag inte gör någon Genesisfans besviken. Har säkert skrivit det tidigare men det blir om möjligt ännu roligare/bättre när den som skrev musiken för 50 år sen fortfarande är med och framför sina verk.

Bra musik men hur många har nött in albumet?

Mellotron-introt avslöjade att det var The Chamber of 32 Doors som stod på setlistan. Den småpoppiga (allt är relativt) Lilywhite Lilith är både dramatisk och återhållsam. Och lite roligt att de spelade slutet precis som skivan där musiken tonas ner. It fick avsluta detta potpurri från den förmodligen minst spelade Genesisplattan. Kvittar vem man frågar så blir svaret ”den har jag inte lyssnat så mycket på”.

Tillbaka till Steves favoritalbum

Selling England by the Pound var däremot ett galet bra album som släpptes 1974. Från det fick vi höra Dancing with the Moonlit Knight, The Cinema Show, Aisle of Plenty och Firth of Firth. Vet inte om det är lönt/värt att analysera varje låt men det slår mig med en gång att det är högt driv och väldigt intensivt. I vanlig ordning, snygga teman som avlöser varandra och på det sångmelodier som bedårar. 2019 (tror jag) körde han en turné där han spelade hela albumet i sin helhet. Jag vill bara minnas det var bra.

Lite extranummer blev det ju självklart

Ett obligatoriskt trumsolo fick vi självklart av Craig Blundell. Det bara tillhör. Los Endos fick avsluta denna kväll. Övriga musiker då? På keyboard har vi sen många år Roger King. Rob Townsend har tydligen bosatt sig i Danmark och på knagglig danska presenterade han kvällens huvudperson som bugade och tackade artigt. Lite kul att bandet består av två svenskar och en inflyttad dansk.

Förväntas jag tycka något då?

Inte helt oväntat blev det åter en fantastisk konsert med välskriven musik. Roligt att det nya som presenteras är riktigt bra och inte bara något som blir utfyllnad. Klassikerna blir ju ännu mer klassiker för varje år som Steve dyker upp och spelar. Håller han bara ut några decennier till kommer ju även de nya låtarna kanske bli klassiker. Det är kanonbra ljud och det är generös speltid. 45 minuter i första setet och cirka 90 minuter i andra setet. Fast de verkade inte mer slitna än att de kunnat spela ytterligare en timme eller så. De vågar kanske inte riskera att någon kollapsar i publiken.

Check på den här turnén

Då var det check på det albumet men jag är åter tämligen säker på att 2025 står han på scen och kör lite nyskriven musik, valda Genesisfavoriter och avslutar med publikens favoriter. Och varför ändra på ett vinnande koncept?