JUDAS PRIEST, Royal Arena, Köpenhamn den 26 juni – ett lyft som visade att de alltjämt vill vara relevanta

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bara knappt tre veckor har förflutit sedan Judas Priest uppträdde på Sweden Rock. Därefter har Europaturnén fortsatt i oförminskad takt, och igår var det Köpenhamns och Royal Arenas tur att få besök av ”The Priest”.

Ett besök som emotsågs med viss spänning av undertecknad. Spelningen i Norje var förvisso acceptabel, men den var knappast sensationell. Bandet i allmänhet saknade ett visst mått av driv i allmänhet medan Rob Halford i synnerhet tedde sig både loj och trött. Även om det nu vore synd att påstå att katastrofen lurade runt hörnet. Dock; en konsert som klockade in på ynka 75 minuter tedde sig långt ifrån generöst.

Ett tydligt lyft

Fast med detta sagt. Oavsett vilket utgjorde giget i den danska arenan ett tydligt lyft. Ljudbilden var överlag både tyngre och mer resolut alltmedan Halford gjorde en piggare figur. Fullt logiskt var tempot högre också.

Vrål i avvägda doser

Liksom frontmannens röst, för övrigt. De där välbekanta höga tonerna och rent av vrålen kom i väl avvägda doser i sådant som Painkiller och nya ösfesten Panic Attack, hämtad från färska albumet Invincible Shield.

Avslappnat fokus

På det hela taget kändes det också som om kvartetten hade roligare än senast. Det vilade ett avslappnat fokus över tillställningen, och de regelbundna leendena från gänget bakom Halford strålade ut från scenen genom hela den 106 minuter långa tillställningen. Särskilt den energiske trummisen Richie Faulkner adderade metalmys med sitt visuellt underhållande skinnplågande och ständigt positiva framtoning.

Frontmannen själv är inte så mycket för sådant, men han kostade istället på sig ett litet personligt tilltal i sittande position mot slutet där en genuin tacksamhet uttrycktes för stöttandet under ett halvt sekel.

Att ge folket vad det vill ha

Så extra plus för det. Men i slutänden är det trots allt musiken som räknas mest, och setlistan avslöjade i vanlig ordning föga förvånande en önskan om att ge folket vad det ville ha. Både You’ve Got Another Think Comin´ och Breaking the Law avverkades till exempel inom de första tjugo minuterna. Vilket förstås högljutt noterades bland de sisådär 7000 i publiken.

Tema djälvuskap, skuld och synd

Fast det bjöds trots allt på några saker som skvallrade om att sällskapet tänkt igenom låtlistan något varv extra. Knappt halvvägs verkade det som om någon i sällskapet funderat i termerna tema djävulskap, skuld och synd när i tur och Devil’s Child, Saints of Hell, Crown of Horns och domedagsdoftande Sinner med tillhörande falsettvrål radades upp likt ett pärlband.

Fungerande metalblues

Förresten var det både bra för variationen och upplyftande att tempot sänktes välgörande i metallbuesiga Saints of Hell. Samma sak kunde höras i väldigt tidiga Victim of Changes en stund senare. Är ingen fan av renodlat rotbluesande, men det funkar onekligen med en lagom dos i hårdrocks- och metal-sammanhang.

Vill alltjämt vara relevanta

Sedan måste också påpekas att bandet faktiskt valt att spela i alla fall två nummer från det nya verket. Något det är värt att ta av hatten för. Särskilt som Inviincible Shield redan vid första lyssningen tedde sig överraskande starkt.

Eller ännu ett exempel på ett metalalbum i den gamla tidlösa skolan. Vilket ni nu föredrar. Samtidigt är det givetvis ett statement på att Judas Priest inte bara vill förlita sig på klassikerna, att de faktiskt är ett band som alltjämt vill vara relevanta och inte bara en aktiv nostalgiakt.

Fajt mot tidens tand

Så summa summarum; Judas Priest gav igår beskedet att de alltjämt lever och har hälsan i till synes god behåll. Vandringen in i metal-världens skymningsland må med ålderns rätt ha påbörjats, men en sak är säker, och det är att det här gänget inte tänker göra det frivilligt utan en fajt mot tidens tand först. Det om något bekräftade detta tämligen gedigna gig på andra sidan sundet.