SWEDEN ROCK 2024, dag 2 (den 6 juni) – genomproffsigt Journey med illa disponerad låtlista

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det råder ingen som helst tvekan vem som förtjänade att vara dagens headliner denna torsdag. Journey såklart, alias världens största AOR-band, möjligen då i hård konkurrens med Foreigner.

För ingenting, absolut ingenting har kunnat knäcka bandet. Varken sjukdom, avhopp, avpolletteringar eller stämningar har kunnat rubba dess existens. Eller för den delen populariteten. I alla fall inte på lång sikt.

Fast långt innan det var dags för detta efterlängtade klimax – men efter de allra tidigaste gigen med ex-Thundermother-medlemmarna i The Gems, trevliga tyska power metalcombon Primal Fear och 70-talsgrooviga Graveyard – intog svenska hair metalpionjärerna Swedish Erotica tredjescenen Sweden Stage.

För ett ytterst unikt uppträdande, bör tilläggas. Enligt pålitliga källor skulle detta vara den enda spelningen. Någon långtida återförening var det alltså inte tal om.

Inte ett enda överflödigt nummer

Fast hur som helst, en nostalgitripp utan like var det likväl. För det kan liksom knappast bli mer tillbakablickande för ett band än att spela ens debutalbum album rakt av. Samtidigt gjorde vetskapen om att herrarna inte kommer att upprepa konserten det hela än mer påtagligt.

På samma gång är det definitivt så att dessa låtar är värda att uppmärksammas. Inte ett enda nummer tedde sig överflödigt, och tanken att deras album är en bortglömd 80-tals pärla låg nära till hands rakt igenom den timslånga spelningen.

Sånger som She Drives Me Crazy, tidiga Bon Jovi-doftande Rock’n’Roll City och midtempo-artade We’re Wild, Young and Free illustrerande detta på bästa sätt, och gubbsen på scen tedde sig hur vitala som helst så här drygt tre decennier efter de spelades in. Allsången under sistnämnda bekräftade om inte annat en del.

Inte sparat på krutet

Oväntat starkt och underhållande är ett omdöme som ligger nära till hands, med andra ord, och det märktes att man inte sparat på krutet. Bokstavligt talat. Pyrotekniken var laddad, vilket resulterade i både smällande och flammor från scenen. Mitt på blanka eftermiddagen, dessutom.

En del av bandets DNA

Från 80-talets excesser till det extrema är steget inte långt. Eller är det det? Men Extreme är oavsett vilket tillbaka. Med nya albumet Six, ett gediget verk som hedrar rötterna. Precis som förväntat. De funkiga elementen är med andra ord en given del av bandets DNA, och inledande It (It’s A Monster) och gamla hiten Decadence Dance satte fullt förståeligt tonen i detta avseende. Svänget var ansenligt, om man säger så.

Avsteg från receptet följde en stund senare i Play For Me, en speedad sak som adderade en snutt från Queens We Will Rock You för garnerande effekt.

Orgasm av att sätta sig ner

Men även gamla rockstjärnor måste lugna ner sig. Nuno Bettencort förklarade att det akustiska partiet är han favoritdel av showen eftersom han då får tillfälle at sätta sig ner.

– Vid 58 är det som att få en orgasm at få sätta sig ner, sade han torrt med glimten i ögat och rev av ett instrumentalt parti som avslöjade hans ansenliga skicklighet med guran. Innan det hela utmynnade i den inte alls representativa balladen och superhiten More than Words med tillsammans med vapenbrodern Gary Sherone.

Lite enahanda i längden

Att Extreme är enormt proffsiga visste vi sedan innan, men energin imponerade onekligen under detta för mig senkomna förstagig. Dock kunde jag känna att de blev lite enahanda i längden.

Vem vet, kanske handlade det om att låtmaterialet är väl jämntjockt. För mycket groove och begränsat med melodier som står ut funkar helt enkelt inte för mig i längden. Men ändå, Extreme är ett band som jag ville gärna pricka av, och om chansen ges, så varför inte kolla in dem igen då.

Hejare på rotig rock’n’roll

Bara några timmar senare intog några hyfsat jämnåriga veteraner, som efter många improduktiva år släppt ett nytt album, scenen. Det är alltså The Black Crowes som åsyftas, och Happiness Bastards är titeln på verket, som tillkom efter femton år av meningsskiljaktigheter mellan grundarna, bröderna Chris och Rich Robinson.

Och vad ska man egentligen säga mer än att det ju är roligt att blod är tjockare än vatten ibland. Hur som helst visade herrarna att de alltjämt är hejare på det som man skulle kunna kalla bluesbaserad rotig hårdrocks-rock’n’roll. Inledande Bedside Manners och Rats and Clowns satte agendan för resten av spelningen, men frågan är om inte rakt av rock’n’rolliga Kickin’ My Heart Around var det som stod ut mest.

Var de mest provocerande

Strax därefter på andrascenen Rock Stage var det dags för en sann Sweden Rock-veteran att stå i centrum. Det handlar alltså om W.A.S.P., och en gång i tiden var de som bekant det mest provocerande som kunde uppbringas i hårdrocksvärlden. Vem minns inte Siewert Öholms indignation i ett beryktat debattprogram.

Blackie Lawless, en farbror

Idag flinar de flesta förvisso åt Öholms löjliga tolkning Wee Are Satans Peeple. Men då var det blodigt allvar med skrik på restriktioner och förbud. Fast idag sisådär 35 år senare är bandet nostalgi, och frontmannen Blackie Lawless en farbror. I alla fall ter han sig lite skröplig. Mannen stöttade sig på en barstol konserten igenom, vilket var lite sorgligt att se.

Röst i rossligare tappning

Dock tycker jag nog att rösten höll överlag. Det fanns alltjämt kraft i den, och klassiker som Wild Child och I Wanna Be Somebody lät om inte som förr så i alla fall i närheten av då det begav sig. Om än i lite rossligare tappning.

Bäst? Tja, ovanstående nummer är väl alltid givna kandidater, men hudnära balladen Miss You är väl det mannens mest nu när sista tonen klingat av.

Torsdagens festligaste

Så över till något helt annat. Verkligen något helt annat. Och tillika torsdagens definitivt festligaste konsert. Det är naturligtvis Gloryhammer som åsyftas. Tänk klämmiga metal-bitar någonstans mellan folk- och powermetal, och addera därefter en mix av fantasy och medeltidstema i lyriken, så får ni en bild av helheten.

Sprittande spattig musik

En helhet bestående av djävulskt medryckande  musik och vansinniga nonsenstexter. Allt taget på största möjliga allvar att uppvisa minsta möjliga seriositet av bandet själv. Eller hur man nu ska uttrycka det. Fast ni förstår säkert grejen. Gloryhammer gör kort och gott sprittande spattig musik att hytta med näven till och bli glad av. Något alla på plats kunde skåda med sina egna ögon.

Extra plus förresten för det skojfriska mellansnacket där sångaren Sozos Michael med stor humor försökte binda ihop den högst icke trovärdiga storyn om kungariket Fife, aliens och öldrickande.

Antiklimax på toppen av sin förmåga

Så över till dagens klimax. Journey. Eller man kanske ska kalla det antiklimax. Åtminstone till viss del. Vafalls, tänker måhända icke närvarande fans, men förstå mig rätt nu. Det var inte så att man bjöds på en undermålig konsert. Naturligtvis inte. Det här bandets professionalism och hantverksskicklighet är grundmurad. Så givetvis levererade alla inblandade på toppen av sin förmåga.

Sex ballader på nio nummer

Men med detta sagt. Det var en rätt illa disponerad låtlista som avverkades. Särskilt för at vara en festivalspelning. Visst, Only the Young och Stone in Love utgjorde väl en okej upptempo-öppning även om förstnämnda tedde sig som ett vält tamt val i egenskap av inledningslåt.

Men fortsättningen då? Well, den lämnade onekligen en del att önska vad gäller upplägget. För av de nio närmast efterföljande numren levererades hela sex ballader, två långt ifrån oumbärliga och långt ifrån uppenbara rockers och en seg blueslåt. Och varför överhuvudtaget ens fantisera om sistnämnda? Har aldrig sett Journey spela en sådan, det är liksom inte deras forte.

Lyft sista halvtimmen

Dessutom; en del förlängda låtar inte sällan bestående av Neal Schons gitarrakrobatik. Något som knappast gynnade showen som helhet.

Den sista halvtimmen lyfte det hela dock. Plötsligt plockades upptempo-låtarna fram. Det började AOR-rocka med sådana självklarheter som Wheel in the Sky, sällan (live)spelade Be Good To Yourself och mäktiga Seperate Ways (Worlds Apart).

Helhetsupplevelsen haltar

Sedan kan ju alla räcka upp handen och gissa vilken låt som fick avsluta alltihopa. Don’t Stop Believin’ var given, och med den ringande i öronen kunde fansen traska hem i mörkret. Hyggligt nöjda får man förmoda.

För egen del är känslorna kring detta gig tveeggade. Visst var det roligt att höra softa saker som Open Arms och Send Her My Love live för första gången, men helhetsupplevelsen haltar dessvärre. Vilket den inte borde ha gjort om bandet satt ihop vettigare låtlista.

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 5 juni)
Dag 3 (fredagen den 7 juni)
Dag 4 (lördagen den 8 juni)

Setlist