SWEDEN ROCK 2024, dag 1 (den 5 juni) – dansant metalparty rockade hårt med humor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Efter 2023 års mäktiga urladdning med extra allt garnering i samband med Sweden Rocks 30-årsjubiléum var det dags for normalitet. Eller kanske snarare något lite blygsammare än så.

Line-upen anno 2024 andas förvisso i vanligt ordning såväl kvalitet som variation, men något lite mindre upphetsande ter sig startfältet allt. Det räcker med att kolla på headliner-namnen för att inse detta. Alice Cooper är väl till exempel ingen som bör stå “allra” högst upp på affischen, och kanske inte heller Five Finger Death Punch. Riktigt där uppe befinner de sig inte än trots ständig klättring på karriärstegen.

Måhända Electric Callboy

Detta har dock inget med personligt gillande att göra, utan är enkom relaterat värdering av fakta. Allt detta hindrar emellertid inte att det trots allt artade sig till en hygglig dag. Mest spännande på pappret var måhända Electric Callboy medan Five Finger Death Punch och Rival Sons fick representera olika varianter på för sammanhanget relativt nya och tillika amerikanska akter.

Hyllning av Talisman

Men nog med gnäll nu. För trots allt är det så att kvalitet inte nödvändigtvis har med prislappen för deltagande. Dagen inleddes för undertecknad med Talisman, ett band som hyllade dess grundare, åt helvete för tidigt bortgångne Marcel Jacob på ett alldeles förträffligt vis.

Inte så konstigt att det blev bra kanske eftersom såväl frontmannen Jeff Scott Soto som trummisen Jamie Borger och gitarristen Fredrik Åkesson fanns i laguppställningen.

Hade förtjänat bli mycket större

Dessutom framgick det rätt tydligt under det timslånga giget varför detta 80-talsdoftande band förtjänat att bli så mycket större än ett band för en finsmakande nördskara. Allsången under kanske mest framgångsrika numret, hitdoftande Right by Your Side sade om inte allt, så ganska mycket.

Samtidigt var det långt ifrån det enda numret värt att notera. Lägstanivån är hög vad gäller låtmaterialet i det här bandet, och sådant som Humanimal, Love You till the End och kanske förhållandevis tunga och riffiga On Fire.

Tidiga materialet dominerade

80-talsdoftande hårfager rock var för övrigt långt ifrån bara ett udda inslag. Winger var till exempel tillbaka för första gången sedan 2010. Med senaste albumet, gedigna Seven i bagaget, och från detta verk avverkades galopperande Proud Desperado, en medryckande sak som smälte väl in i resten av repertoaren.

En repertoar som inte helt oväntat dominerades av de tidiga albumen. Således kom den numera politiskt inkorrekta Seventeen redan som andra nummer, programenliga enda powerballaden Miles Away en stund senare och den mest catchy uptempo-rockern Easy Come Easy Go mot slutet.

Amerikansk professionalism

Inga överraskningar där alltså, men på det hela taget var det här ändå ett gig som utgjorde ett lyft jämfört med förra besöket. Då på Festivalscenen gjorde bandet trista figurer via en steril kantig ljudbild som inte gjorde låtmaterialet rättvisa. Något man trots allt gjorde denna gång även om ljudet knappast var perfekt denna gång heller. Stort extraplus dock för den kombination av entusiasm och amerikansk professionalism kvintetten bjöd på.

Bär repertoaren med glans

På tal om just detta. Kompetensen, alltså. Så behöver ingen någonsin tvivla på Michael Schenkers förmåga, På samma gång har hängivenheten alltid hållits levande. Däremot har jakten på popularitet aldrig kommit i första rummet.

Därför har heller aldrig karriären blivit den höjdare som den borde. Fast med detta sagt. På senare år i samband med att samarbetet med sångaren Robin MacAuley återupptagits har gitarristen dock gått en god ny vår till mötes. Inte nog med att McAuley – han fyllde 71 den 20 januari – alltjämt har en fantastisk röst som bär Schenkers 70-/80-tals hårdrocksrepertoar med glans, gitarristen själv bjuder inte sällan på små fina finesser i  sitt spel som lyfter sångerna. Och han gör det utan tillstymmelse till att show of bara för sakens skull.

Så också denna tidiga eftermiddag. Och bäst av allt var Red Sky och Desert Song som båda framstod som både mäktiga och nyanserat känsliga i sina uttryck.

Förvånansvärt pigg

Ytterligare tongångar i classic rock-fållan vankades framåt midnatt. Då äntrade Tyketto scenen. Vi talar i termerna ytterligare ett av alla dessa band som fick se en potentiellt framgångsrik karriär gå i stöpet i spåret efter grungens genombrott.

Frontmannen Danny Vaughn har dock aldrig låtit bitterheten styra. Således var humöret överlag muntert på alla fronter under kvintettens timslånga gig på fjärdescenen Blåkläder Stage. Sedan bör även påpekas att sångaren tedde sig förvånansvärt pigg såväl rörelse- som röstmässigt. Addera sedan en repertoar som tålt tidens tand, typ stötiga Sail Away och allsångsfavoriten Forever Young, så förstår var och en att detta framträdande utgjorde något av ett utropstecken i den mindre skalan.

Kanske mest udda bokningen

Och på tal om utropstecken. I det utlevelseinriktade over the top-facket fanns utan tvekan bara en given vinnare denna dag. Det handlar förstås om Electric Callboy, festivalens kanske mest udda bokning i år. På kontinenten har tyskarna redan slagit hårt sedan ett antal år tillbaka. Vilket är förståeligt på sitt sätt.

Eller vad säga om dansanta rytmer i klubbmusikens tecken korsade med drag av industrimetall. Eller melodiskt dansanta verser som blandas med dito refränger backade av tunga riff och vrål i sann hardcore-tradition om det nu känns mer troligt.

Ingen moshpit, utan ett dansgolv

Lägg därtill energiskt spattigt showande av de två mustaschprydda frontmannen Kevin Ratajczak och Nico Sallach och ständiga konfettiregn, eldflammor och färgglada färgbyten, så förstår ni säkert att det här inte direkt ger associationer till vare sig Rage Against the Machine eller Rammstein. Mer än möjligtvis i vissa refränger då.

– Det här är ingen moshpit, utan ett dansgolv, yttrade en av mustaschmännen vid ett par tillfällen, varpå publiken längst fram vid den knökfulla scenen såg till att skapa ett tillfälligt dansparty framför Sweden Rocks näst största scen.

Skojigt, tramsigt och effektivt

Musikaliskt kunde inget vara mer catchy denna första festivaldag, och får jag välja några favoriter får det nog bli inledande Tekkno Train, covern på Maggie Reillys Every Time We Touch och diskodansanta Hate>/Love..

Skojigt, tramsigt och effektivt. Det är Electric Callboy. Men ta dem inte för mycket på allvar. Det handlar ju bara om att ha partajade och ha kul. Och om kärlek, förstås.

Vet sina styrkor

Så över till något helt annat, för att nu travestera Monty Pythoh-gänget. Five Finger Death Punch har under sina fjortonåriga existens gradvis växt, och framstår nu som ett av metalvärldens mest lovande utmanare till att gradvis fortsätta klättra upp mot den absoluta toppen under den närmaste fem-, tioårsperioden.

Och det var lätt att förstå varför när man skådade dem på Festival Stage på nattkröken i onsdags. Självförtroendet, hantverksskickligheten och för all del också låtmaterialet skvallrade om ett band som vet sina styrkor, alltjämt är hungriga och har styr på sina demoner.

Klarar av ytterligheterna med trovärdighet

Sistnämnda gäller väl mest sångaren Ivan Moody, men ingen kan hävda annat än att självsäkerheten är på topp, det här är en man som vet hur en publik ska tas med en avslappnad streetwise attityd.

Sedan måste jag också säga att FFDP växt till att alltmer framstå som ett allround metalband. Skillnaden är milsvid mellan sådant som skitilskna Burn Motherfucker och sörjealstret Wrong Side of Heaven, men de klarar av båda ytterligheterna med trovärdighet.

Länkar till övriga dagar:
Dag 2 (torsdagen den 6 juni)
Dag 3 (fredagen den 7 juni)
Dag 4 (lördagen den 8 juni)

Setlist