ORCA: THE KILLER WHALE – mer som ett välgjort drama än skräckfilm

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Orca
Regi: Michael Anderson
Skådespelare: Richard Harris, Charlotte Rampling, Will Sampson, Bo Derek, Keenan Wynn
Land: Holland, Italien, Kanada
År: 1977
Genre: Drama, Skräck, Äventyr
Längd: 92 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

På 1980-talet fanns Orca – Djupets hämnare (som den hette på bio och senare även på video i Sverige) överallt i alla videobutiker, och i åtminstone två olika utgåvor, en tredje kom på 90-talet. Av någon anledning hyrde jag den aldrig, vilket känns märkligt så här i efterhand.

Jag läste en recension av filmen någonstans, antagligen i Scandinavian Film & Video, skribenten tyckte att det var en dålig film, kanske var det därför jag aldrig hyrde den. 40 år senare har jag insett att det verkligen inte gick att lita på den tidningens omdömen.

Falsk marknadsföring?

Jag minns även en annan artikel jag läste någonstans på 80-talet. Skribenten klagade på att videodistributörerna använde sig av falsk marknadsföring. Som exempel nämndes Orca. Skribenten skrev att den lanserades som en Bo Derek-film, men Bo Derek har bara en liten biroll. Jag letade upp två av 80-talets video-omslag till Orca. Bo Dereks namn står med små bokstäver på framsidan, på baksidan finns ett litet foto på henne. Hade månne skribenten misstagit Charlotte Rampling för Bo Derek?

Hade gjort King Kong året innan

Orca var en film som kom i Hajens kölvatten. Den hade premiär 1977 och för regin stod engelsmannen Michael Anderson. Dino De Laurentiis producerade, året dessförinnan hade han gjort King Kong, efter jätteapan kom nu en ilsken späckhuggare.

Mer som ett välgjort drama än skräckfilm

Nu har jag långt om länge sett Orca, och jag blev lätt överraskad. Den här filmen skiljer sig ganska radikalt från de andra Hajen-kopiorna, vilka handlar om pirayor, bläckfiskar, fler hajar – ja, och om en grizzlybjörn. Orca känns mer som ett lågmält, välgjort drama än en skräckfilm och det vilar något vemodigt över filmen.

Dödar av misstag

Filmen utspelar sig i Nova Scotia i Kanada. Richard Harris spelar fiskaren Nolan, som när han jagar en haj av misstag dödar en dräktig späckhuggare. Nolan gillar inte det han gjort, han har väldigt dåligt samvete. Vad värre är, är att den dödade späckhuggarens partner, eller vad man nu kallar ena hälften i ett späckhuggarpar (det står ”make” i den svenska texten, men de var knappast gifta), är utom sig av sorg och vill hämnas. Det intelligenta djuret följer därför efter Nolan och attackerar båtar och människor som har oturen att befinna sig intill vattnet. Många hade överlevt om de hållit sig på land.

Charlotte Rampling spelar en valforskare som tillsammans med Nolan och några andra beger sig ut för att stoppa den mordiska valen.

Monstret framstår som hjälten

Hajar är tacksamma filmmonster. De är bara ute efter att äta upp folk. Det är inte riktigt samma grej med späckhuggare. Ljuden de ger ifrån sig när de skadas är hjärtskärande. I den här filmen framstår monstret i princip som hjälten. Å andra sidan är inte kapten Nolan en blodtörstig hajjägare, han ångrar det han råkat göra och framstår som sympatisk.

Övertygande effekter

Effekterna i filmen är riktigt bra, klipp med riktiga späckhuggare varvas med mekaniska sådana, det ser övertygande ut – ja, det ser bättre ut än hajscenerna i Hajen. Ennio Morricone står för filmmusiken. I övriga roller syns Will Sampson, Peter Hooten, Keenan Wynn, Robert Carradine, samt Bo Derek, som blir biten i benet.

Orca är inte speciellt spännande, tycker jag, men det är en bra film. Bildkvalitén på den här nya Blu-ray-utgåvan är emellanåt lite märklig och murrig, fast det är förstås möjligt att filmen alltid sett ut så. Här finns enbart trailers som extramaterial.

Här kan du se Djupets hämnare (1977)