Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon är tillbaka. Efter sju långa år återvänder Shakira Isabel Mubarak Ripoli alias rätt och slätt Shakira med ny musik, och det känns på sedvanligt maner spännande. I egenskap av fan som följt den colombianska sångerskan sedan det spanskspråkiga genombrottet med fjärde albumet Dónde están los ladrones? är det knappast så konstigt.
Dock kan jag undra om inte intresset svalnat betydligt på senare år. I allmänhet bland fansen, och i synnerhet hos alla icke-spansktalande som kramade ihjäl den engelskspråkiga debuten Laundry Service vid releasen 2001. Fjorton miljoner sålda exemplar säger en del om succéns omfattning.
Hyfsat varierat mode
Men nu är det alltså dags att hoppa framåt 23 år till dags dato. Sångerskan har hunnit fylla fyrtiosju, och senast i det musikaliska bagaget är Las mujeres ya no lloran. Vi talar således om album nummer tolv i ordningen, och musikaliskt befinner hon sig om inte ”all over the place”, så i alla fall i en hyfsat varierad mode.
Hela albumet i electrokryddat tecken?
Öppningsnumrena, Punteria och A fuerte gav dock viss anledning till oro vid en första genomlyssning. Även om det hela förvisso lät godkänt. Går hela albumet i det electrokryddade tecknet på det här viset, frågade jag mig retoriskt. Har sångerskan måhända ignorerat sitt latino-arv den här gången? I så fall kommer helheten att te sig en aning statisk.
Latino-stycke i skönt gungigt tempo
Nej, så är det naturligtvis inte. Nästa spår, Tiempo sin verte visade sig vara en tämligen rak poplåt medan efterföljande Cohete i duett med puertoricanske sångaren/rapparen Rauw Alejandro faktiskt pockade på latino-nerven i egenskap av en hybrid med soft popighet.
Det gjorde TQG också. Vi talar samarbete med landsmaninnan och reggaeton-vokalissan Karol G här, och det här är framstår som ett riktigt lyckat stycke i skönt gungigt tempo. Och det tycker tydligen fansen också. Över en miljard visningar på YouTube är väl bevis nog på detta.
Rotighet i ett samtida centrum
Formuleringen latino kombinerad med folkton drivet av diskret dragspelskomp säger en del vad gäller (Entre parentesis). Allt framfört tillsammans med bandet Grupo Frontera. Så ska slipstenen dras när rotigheten sätts i ett samtida centrum.
På sitt mest innerliga (sångar)humör
Sedan ska villigt erkännas att jag alltid haft en soft spot för Shakiras ballader, och Ultima och Acrostico, är två fina avskalade saker i vilka sångerskan onekligen är på sitt mest innerliga (sångar)humör.
Tämligen soft är även Te felicito – tillsammans med Rauw Alejandro igen. Tydligen en jättehit. 615 miljoner visningar på YouTube hittills säger en del. Vi talar lätt electrobaserat, och refrängen fastnar snabbt.
Eklektiskt inom tänjbara ramar
Summa summarum är Las mujeres ya no lloran ett tämligen lyckat eklektiskt album inom sina väl tänjbara ramar. Samtidigt är det någonstans också värt att notera att sångerskan gått tillbaka till sina rötter och samtidigt tagit med sig sin inspiration från sina engelskspråkiga album.
Mix av före och efter
Det har helt enkelt blivit ett album som framstår som något av en mix av före och efter Laundry Service. Typ. Fast då endast på det spanska modersmålet. Vilket på det hela taget mest bara ska ses som något positivt.
En dra åt helvete-pik åt exet
Slutligen; Las mujeres ya no lloran betyder Kvinnor gråter inte längre. Kan tänka mig att den titeln i viss mån utgör en dra åt helvete-pik åt otrogne ex-maken, fotbollsspelaren Gerard Pique. För det är nog så att det åtminstone finns en dam som inte gråter längre över manliga oförrätter, och det är Shakira själv.
