Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: IF
Regi: John Krasinski
Skådespelare: Cailey Fleming, Ryan Reynolds, John Krasinski, Fiona Shaw, Bobby Moynihan
Originalröster: Steve Carell, Phoebe Waller-Bridge, Louis Gossett Jr, Emily Blunt, Matt Damon
Premiär: 2024-05-17
Betyg: 4
Det här är av allt att döma ett så kallat petproject för John Krasinski, en gång i tiden Jim i amerikanska The Office och på senare tid Jack Ryan i Amazon Prime-serien med samma titel. Mannen innehar inte bara en stor roll i filmen, utan har även regisserat och skrivit manus.
Och det är lätt att förstå hans attraktion av detta projekt – IF står för Imaginary Friends, ni fattar – som nämligen är något så ovanligt, i alla fall om vi nu talar i Hollywoodtermer, som en matiné som inte förlitar sig alls på action och dunder i parti och minut. Istället är det här en varmhjärtad och skojig film med substans som dröjer sig kvar utan hjälp av några pekpinnar.
En allvarlig ung dam
Det hela kretsar kring tolvåriga Bea som tillfälligt flyttar in hos sin mormor i New York eftersom hennes pappa ligger på sjukhuset i väntan på en allvarlig operation. Bea är trots sin unga ålder en allvarlig ung dam medan pappa har behållit sitt skämtlynne även i sin svåra stund. Dottern tycker han ska lägga av, men pappan svarar ”Aldrig” varje gång hon ger honom denna uppmaning. Han har förblivit positiv trots att mamman gått bort i cancer flera år tidigare.
Låtsaskompis-agentur
Detta är utgångspunkten. Men så var det ju det där med låtsaskompisarna. Några trappor upp i mormors gamla lägenhetskomplex huserar Cal, en mystisk man som leder en slags låtsaskompis-agentur. Bea får dock veta att affärerna går dåligt. Så dåligt att massor av fantasifoster pensionerat sig på ett IFar-hem ute på Coney Island.
Lila nalleklump
Tanken nu är därför att connecta en hoper bortglömda IFar med en massa stressade vuxna som tappat bort sina barndomsupplevelser totalt, och det är här lustigheterna infinner sig.
Som när Bea och Blue, en jättestor lila nalleklump försöker få en uppjagad affärsman i väntan på sitt viktiga möte, att äntligen kunna se sin gamle hittepåkompis igen. Med en mindre katastrof som följd, förstås. Ett annat skojigt exempel är Keith, som folk ständigt snubblar på. Eftersom han är osynlig.
Vilja att berätta något med substans
Annars är IF: Låtsaskompisar i hög utsträckning ett gulligt (matiné)drama med en viss äventyrsnerv, snarare än en komedi. Visst, det är lätt att dra mungiporna uppåt från och till, men det här är inte en film som i första hand bejakar skämtandet. Snarare finns här en tydlig vilja att berätta något med substans. Något om det inre barnet hos oss alla. Något om vikten av att gå vidare och att inte ta allt så allvarligt, och då särskilt om man är barn.
Ohejdad färggladhet
Tur då också att IF: Låtsaskompisar faktiskt får ett lyckligt slut som bonus. Ett slut som liksom filmen som helhet präglas av positivism, värme, charm och faktiskt också tänkvärdhet mitt i all ohejdad färggladhet de där låtsaskompisarna bjuder på.
Addera sedan en mindre dos ogenerad sentimentalitet och en god twist, så förstår säkert var och en att det här är en överraskande stark och för all del också hyfsat originell skapelse i det (bio)klimat som råder.
