LORD OF THE LOST, Babel, Malmö den 10 maj 2024 – trallvänlig metal i Eurovisions tecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tyskarna som förra året kom på sista plats verkar inte ha tagit detta så hårt utan det kändes mer tvärtom. De ville absolut spela i Malmö dagen innan finalen, och för att verkligen fira detta gigantiska event/spektakel blev det lågmälda Eurovison-favoriter framförda av sångaren Chris Harms och Gared Dirge på keyboard. Innan ”förbandet” klev upp på scenen var det Abba och åter Abba som spelades som uppvärmning.

Massor med Eurovision

Väl på scen bjöds det bland annat på Abbas Waterloo, Loreens Euphoria, Lordis Hard Rock Hallelujah samt Katjas Ebsteins Wunder Gibt Es Immer Wieder från 1970. Nicoles Ein Bisschen Frieden hör man inte heller så ofta. Allra minst på metalkonserter. Självklart blev det en finstämd version av deras egna bidrag Blood & Glitter.

Snygga tolkningar och humor

Vår frontman har en bra sångröst och kan utan problem tolka alla de här låtarna med övertygelse och lite egen touch. Det var inte tokseriöst utan det var lite lustiga inlägg både i låtarna och anekdoter där emellan.

Tung och pampigt när konserten drog igång

Om nu det var lågmält som uppvärmning var det så långt ifrån man kunde komma detta när den ordinarie konserten drog i gång. Till ett pampigt intro klev de sex medlemmarna in på scenen och till tonerna av Till Death Do Us Part svängde det i gång med snygga melodier både på sång och gitarr. Chris djupa stämma påminner ibland om Till Lindeman, och sången är väldigt tydlig samtidigt som det är lätt att uppfatta vad som sjungs.

Vidare med Drag me to Hell från 2016 och den hårt gungande No Respect for Disrespect från senaste plattan 2022. Fast de släppte även en platta 2023 fast den återkommer jag till längre fram.

Då tekniken efter några låtar började strula fick de pausa lite och underhålla och inte oväntat spårade dialogen snabbt ur och det diskuterades vilt om hur de bytte kalsonger med varandra.

Nåväl, maskineriet kom åter i gång och det blev tunggung med Black Halo. Den goth’n’roll inspirerade Heart for Sale fastnade snabbt och Die Tomorrow fick igång publiken rejält.

Övertygande covers

Då var det dags för en cover av Sias Unstoppable. Snyggt och tungt utan att de egentligen ändrat om så mycket. Sex on Legs och Forevermore var lätta att ta till sig med sina allsångsrefränger. Euphoria är trots titeln en egen låt och skulle kunna platsa som ledtemat till någon film.

Bra scenljud och angenämt att lyssna

Det är mycket synthmattor och gitarrerna är lagom maffiga. Gillar absolut att det inte är galet högt utan man kan njuta av musiken. One Last Song från senaste plattan är med sina känslosamma verser en njutning när de trycker på för fullt.

Att Loreley inte hörs mer på radio är minst sagt underligt. Eller lyssnar jag på fel stationer? Stark refräng. Bär mig emot att jämföra, men det är absolut Rammsteinkvalitet på detta. Six Feet Underground hette nästa låt. Hm, heter inte ett svenskt band nästan samma?

Massor med publikhyllningar från bandet

Nu var det dags för bandet att hylla publiken och de var oerhört tacksamma över att få spela för den här blandningen av lyssnare. Det var bara konstatera att publiken bestod av alla sorter, både stil/ålder/klädsel/kön/ickekön. Eller vad man nu vill höra hemma. Kul att ha en så bred lyssnarskara. Och de återkom hela tiden till Eurovisionfestivalen och påpekade ett antal gånger hur kul det var att spela just i Malmö denna kväll.

Nu var det dags att göra en tung och svängig version av Lady Gagas Bad Romance. Inte mycket att klaga på. Bara att dansa med och vara glad.

Avslut med Eurovision-bidraget

Mot slutet av konserten blir vi informerade om att de kör sina extranummer med en gång så slipper alla slösa tid på att gå in och ut hela tiden. Klok tanke. Näst sista låten blir deras bidrag Blood & Glitter som av någon anledning kom sist i 2023 års mellofestival. Obegripligt då den var en visserligen tung låt, men inget som var avigt eller underligt. Vi ser att mönstret repeteras då Norges bidrag 2024 var en tung och i mina öron en väldigt bra låt. Även den kom sist.

Tolkning av Finlands bidrag från 2023

Då var det dags för grand finale i form av Finlands bidrag som blev tvåa förra året. Käärijäs Cha Cha Cha. Självklart fick vi sång på finska. Imponerande. Låten är tung i original, men Lord of the Lost har lyckats att tynga till den ytterligare. Hade hoppats på att Käärijä själv skulle dyka upp då han tidigare på kvällen körde en livekonsert som jag beskådade. Den här gröna gubben från Finland var klart underhållande med sin rap/metal/disco.

Dessutom gissar vår frontman att Schweiz skall vinna hela tjottaballongen.

Lite sammanfattning kanske…

För ett år sen hade jag aldrig hört talas om Lord of the Lost och ändå har de gjort plattor i 15 år och har säkerligen massor med trogna fans. Men jag tror ändå att deras medverkan i Eurovision Song Contest 2023 gav bandet en extra puff. Även om de nu är ett metalband, så verkar de ändå ha ena benet i disco, pop och en massa glitter.

Album med bara covers

På senaste plattan tolkas bland annat Bronski Beats Smalltown Boy, Judas Priests Turbo Lover, Ultravox Hymn och Michael Jacksons Give in to Me. Det är tunga gitarrer och bra driv, men utan att de har slaktat låtarna som det annars finns en risk när man gör hårdrock av disco och pop.

Sympatiskt och underhållande band

Jag fick intrycket att de hade väldigt roligt på scen och det var ett väldigt sympatiskt gäng som gjorde allt för att underhålla publiken. Kul att de bjöd så mycket på sig själva.