Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Wes Ball
Skådespelare: Owen Teague, Freya Allen, Kevin Durand, William H. Macy, Peter Macon
Premiär: 2024-05-08
Betyg: 3
Caesar är död. Välkommen till en ny aptrilogi med spelplats flera generationer in i framtiden. Fast det där med trilogin är jag inte bergsäker på. Däremot är onekligen fältet fritt för en fortsättning när eftertexterna väl börjat rulla på denna nystartsrulle.
Nystart som sagt. De tre manusförfattarna har ansträngt sig för att bygga upp ett nytt upplägg byggt på arvet efter Caesar, en apfigur publiken först stiftade bekantskap med redan 2011 i första rebootfilmen Apornas planet: (r)Evolution. Dessvärre är det en krigisk gorillaarmé med total missförståelse för budskapet, som mest tagit till sig galjonsfigurens filosofi. Förslava och förtrycka är deras givna melodi, och inte så mycket mer.
Bränner ner och rövar bort
Tidigt i The Kingdom of the Planet of the Apes överfaller dessa primitiva våldsprimater under ledning av överbefälhavaren Proximus också mycket riktigt en idyllisk by. Och de går grundligt till väga genom att både bränna ner stället och sedan dessutom röva bort de överlevande. Kvar i byn finns unge Noa, som bestämmer sig för att spåra upp och ta hem de sina igen.
Snyggt hanterad uppgörelse
Med sig på färden får han så småningom med den lika coole som vise orangutangen Raka och Mae, en människa som i alla fall initialt inte pratar. En lång stund har filmen sedan till större delen mest karaktären av ett drama i road movie-form. Kanske inte vad som var förväntat, och inte är det särskilt rafflande heller på detta stadium. Fast samtidigt är det förståeligt att regissören Wes Ball och de tre manusförfattarna velat ge kött på benen till karaktärerna.
Fast uppgörelsen mellan Noa och Proximus är förstås oundviklig, och när den väl kommer är den faktiskt ganska snyggt hanterad. Den kanske inte är så bombastisk, men den ter sig definitivt tillfredsställande.
Oförmåga avhålla sig från jakt på makt
På samma gång är det kanske inte alltför svårt för den kritiske att se att upphovsmännen haft lite väl många bollar i luften samtidigt i filmens sista halva. Att vägen mot upplösningen blir tämligen spännande ska förstås inte stickas under stol med.
Men manuset innehåller också politik och tankar om människans oförmåga att avhålla sig från att försöka ta makten och styra i alla lägen. Vilket i sin tur leder till att en del av de som känner sig hotade intar en extremt oförsonlig och brutal ståndpunkt. Som Maximus och hans gorillaarmé här, med andra ord.
Inte monkey business alls
Fast summan av kardemumman blir förstås ett mer än väl godkänt betyg. Det här är oavsett vilket en synnerligen snygg och välgjord spänningsrulle i science fiction-land. Med viss substans, dessutom. Vi talar alltså inte på något sätt monkey business alls.
