MARLOWE – Liam Neeson och en ljummen noir-anrättning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Neil Jordan
Skådespelare: Liam Neeson, Diane Kruger, Jessica Lange, Brenda Rawn, Alan Moloney
Land: Irland, Spanien, Frankrike, USA
År: 2022
Genre: Brott, Mysterium, Thriller
Längd: 109 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 2

Jag gillar faktiskt Liam Neesons senkomna actionkarriär. Är allt inom genren höjdare? Nej, självklart inte. Däremot finns det en hel del saker förutom Taken som uppskattas, typ Unknown, Non-Stop, Run All Night, Memory och inte minst den härligt flippade Cold Pursuit. Men Marlowe tillhör inte den skaran. Det här är en i sanning rätt ljummen anrättning, som aldrig vare sig lyfter eller tänder till på allvar.

Sedan kan jag ändå tycka det är upplyftande att det gjorts ännu en variant på Raymond Chandlers hårdkokte deckarsnok Philip Marlowe, och rutinerade Neil Jordan har – och det ska villigt erkännas – gjort en film med både atmosfär och känsla stadigt planterad i sin sena trettiotalstid.

Varken svart eller gritty

Och visst är själva historien präglad av klassisk film noir över hela linjen. Bara inledningen skriker ut vad det är det handlar om. Fast det vore förstås synd att hävda att det här är svart som natten. För svart, eller för den delen, gritty kan man knappast beskylla denna Chandler-filmatisering för att vara.

Spårlöst försvunnen

Året är 1939, platsen som sig bör Los Angeles, och där på Marlowes kontor stegar arvtagerskan Claire Cavendish in. Hon är sval elegant och vacker och och har ett uppdrag på lut. Hennes älskare Nico Peterson, en marginell individ i filmbranschen är spårlöst försvunnen. Kan han vara död? Vem vet, men Marlowe tar på sig jobbet.

En djup sak

Därmed är bollen i rullning, och det hela visar sig föga förvånande, ganska omgående vara en djup sak. Något min gamle far brukade säga då det begav sig, men beskrivningen är onekligen relevant. För efterforskningarna leder omgående Marlowe in på villospår.

Alla har en agenda

Gradvis avtäcks ett nät av lögner och idel hemligheter från diverse individer som alla har sin agenda och anledning att hålla käften. I detta persongalleri figurerar bland annat nattklubbsägaren som påstår att han såg en packad Peterson bli ihjäl körd utanför den egna klubben, Clares inte alldeles ömma moder, skådespelerskan Dorothy Quincannon och drogbaronen Lou Hendricks, en man som inte lägger fingrarna emellan om problem dyker upp.

Ungefär så, och om du som läser nu tycker jag är väl kryptisk här, så handlar det förstås om att undvika fler spoilers än nödvändigt.

En icke fördelaktig mellanmjölkston

Men för att nu knyta ihop (recensions)säcken bör det återkomma till inledningen av denna recension, så går det inte med bästa vilja i världen att hävda att Marlowe är överdrivet minnesvärd. Visst, okej hantverksmässigt är det här givetvis gediget. Men det finns som antytts tidigare en mellanmjölkston i det här som inte är till dess fördel. Den är helt enkelt – och jag tvekar att använda denna formulering – för präktig och temperamentslös för sitt eget bästa.

En rollbesättning man inte skojar bort

Fast med detta sagt bör dock framhållas att själva historien i grund och botten trots allt är ganska väl utmejslad. Så den biten håller i mångt och mycket. Trots allt.

Likaså är rollbesättningen inget man skojar bort. Med ett gäng utöver Neeson då, bestående av bland annat Diane Kruger, Jessica Lange, Danny Huston, Alan Cumming och Ian Hart borde det här ha kunnat bli… så mycket bättre.