FLETCHER, Store Vega, Köpenhamn den 18 april 2024 – hon har talangen, låtarna och mer för att stå ut i mängden

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det går bra nu. För två år sedan uppträdde hon på Vegas lilla konsertscen, och nu säljer Cari Elisa Fletcher – eller som hon heter professionellt, Fletcher, alltså ut dess stora sal. Inte illa marscherat, får man väl säga.

Men samtidigt är hon en kvinnlig artist som ligger i tiden, tar för sig och uttrycker sig rättframt i sina texter utan att be om ursäkt. All till tonerna av slagkraftiga poplåtar. Tänker mer eller mindre på folk som Ellie Goulding, Marina, Bebe Rexha och Tate McRae med flera. Sedan säger jag inte att dessa namn stilmässigt följer samma ådra, men det finns onekligen paralleller.

Aldrig skådat sådan fullmatad upplevelse

Fast med detta sagt, det var samtidigt uppenbart igår att det här är en kvinna som tänker på hela paketet. Det visuella upplägget, med scenografi och showelementet onekligen verkligen scenens format till fullo. Med undantag för Kylie Minogues besök på denna scen för otaliga år sedan har jag nog aldrig skådat en sådan fullmatad upplevelse på Store Vega.

Uppenbart tänkt igenom i detalj

Inte minst de för sammanhanget enorma videoskärmarna lyste upp helheten på ett både läckert och genomarbetat sätt, det var rätt uppenbart att sångerskans tänkt igenom allt i detalj här, inklusive vissa väl valda sångcitat, som kunde vrålas ut av en publik som oftast kunde texterna ändå.

Extra plus även för den höga platån som nästan nådde upp mot takregionerna. Vilket naturligtvis både gav en god visuell variation och adderade ett, i alla fall initialt, överraskningsmoment.

Prince och en annan dimension

Ja, också bjöds det på duktiga sensuella damer på både bas och gitarr som minde om Prince liveäventyr då det begav sig på 80- och 90-talet. Fast i det här fallet hade tilltaget förstås en annan dimension eftersom Fletcher är gay och är en given del av och hängiven supporter av HBQT-rörelsen.

Vibbar till Alanis Morissette

Men musiken då, undrar måhända den otålige. Tja, kvällens kaxiga öppningsnummer Maybe I Am gav definitivt associationer till Alanis Morissette och hennes debutsingel You Oughta Know i en mjukare version.

En koppling så god som något, naturligtvis. men i ärlighetens namn var det nog den ends sången i setlistan som gav lika tydliga vibbar till kanadensiskan. Även om det för all del fanns ögonblick som skulle kunna vara hon, typ den stora angstfyllda refrängen i Pretending.

Lånad refräng från Katy Perry

Fast när det kommer till kritan är Fletchers forte trots allt i första hand pop med ganska tydlig electrotouch. Snabba saker som Serial Heartbreaker och Attached to You var bara några exempel på detta. Ett annat var Girls Girls Girls – nej, självklart inte den med Mötley Crüe. Däremot är själva refrängen lånad från Katy Perrys I Kissed a Girl, och jag kan lova att texten är märkbart hetare med Fletcher som avsändare. Vi talar i termerna svettigt kul omskrivning om ni frågar mig.

Skadar aldrig med organisk nivå

Med detta sagt var Joyride inte heller en cover på Roxette-låten med samma titel. Däremot var det en av kvällens softare nummer. Gjort i en akustisk version, dessutom. Något att uppskatta? Absolut. Vokalissan skulle göra mer sådant. Visst, det finns mycket att gilla i det dominerande soundet, men det skadar nästan aldrig att gå ner på en organisk nivå ibland.

Knappast barntillåtna

Och på tal om just det. Den organiska nivån, alltså. Mot slutet tog Fletcher sig tid att läsa på skyltarna fansen tagit med sig, och de var knappast barntillåtna. Snarare tedde de sig överraskande frispråkiga. På en av dem kunde man läsa… något om en diet, och det var absolut ingen man kan inhandla på Ica eller närmaste hälsokost. Chockerande, tycker måhändaden överspände, men i dagens läge är det här inget att tjafsa om. Tycker jag nog.

Dock kan rent allmänt sägas att jag sällan eller aldrig upplevt något lika grafiskt ens på någon konsert. Å andra sidan lindar inte idolen själv snacket det minsta. Hårdrockarnas hyfsat vanliga vokabulär, typ Hello fuckers är inte mycket står sig slätt i sammanhanget.

Tillräckligt för att stå ut i mängden

Står sig slätt gör emellertid inte Fletcher själv. Hon har låtarna, utstrålningen talangen och tillräcklig edge för att stå ut i mängden. Samt inte minst en rätt oemotståndlig mix av tuffhet, mjukhet, självsäkerhet och charm i sin uppenbarelse.

Anstromning av merchståndet

Sedan är hon förstås redan en gayikon av rang, och fansen oavsett läggning vill av allt att döma gärna ha en del av henne med sig hem. Jag har under alla år aldrig sett en sådan anstormning av merchståndet på Vega. Men det är inte särskilt svårt att förstå entusiasmen.