Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Alex Garland
Skådespelare: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny, Stephen McKinley Henderson, Jefferson White
Premiär: 2024-04-17
Betyg: 4
Efter den välförtjänt floppande prettoskräckisen Men är han tillbaka, Alex Garland. I ett USA i inbördeskrig med en Trump-lik president på fallrepet som styr ett splittrat land under en orättfärdig tredje period på posten.
Det är i denna svåra situation garvade krigsjournalisten Lee (en trovärdig Kirsten Dunst), hennes kollega Joel, åldrade murveln Sammy och den smått brådmogna aspirerande fotografen Jessie sätter sig i ett journalistfordon med destination Washington DC. Målet? Tja, i alla fall för de två förstnämnda är det att få till en intervju med den fascistiskt lutande presidenten ifråga. Innan han blir dödad av de framryckande rebellerna.
Destruktion och förödelse
En inte helt lätt uppgift, ska det föga förvånande visa sig. Samt tillika ett exempel på en helt vansinnig roadtrip rakt in i ett krigshärjat land präglat av rädsla, misstänksamhet och anarki, rent allmänt.
På vägen mot målet möter kvartetten utöver destruktion och förödelse idel misstänksamhet, fientlighet och våldsam konfrontation. Det är hotfulla rednecks som tjänar en god hacka på svindyr bensin, regelrätta gatustrider i stadsmiljö, krypskyttar som skjuter på alla som råkar komma för nära dem, milismän som slaktar folk i parti och minut och så vidare.
Polarisering knäckte kommunikationen
Det är ett land i kaos som skildras. Ett land som till synes verkar ha framlevt sina dagar i en allt annat än tillfredsställande politisk miljö ett bra tag sedan demokratin underminerats fullständigt. Allt i kölvattnet på en polarisering som knäckt all form av vettig kommunikation bland de folkvalda.
Låter scenariot bekant? Om jag uttrycker det så här; Civil War är en film som med ganska hög sannolikhet aldrig gjorts om Donald Trump och hans anhang inte tagit över Vita Huset 2016.
Regissören Alex Garland, som även skrivit manus har av allt att döma tänkt flera steg längre och spånat om hur ett USA i Trumpisternas klor hade kunnat tett sig om attacken mot Capitolium den 6 januari 2021 hade lyckats. Skulle gissa att den utlösande faktorn till att Garland ville göra Civil War var detta upplopp av en mobb som så uppenbart vädrade blod via Donald Trumps uppviglande tal.
Obehagstankarna gnager
Sedan är det här förstås fiction, men både den realistiska tonen och själva scenariot får en att rysa. Rysa för en situation som denna inte ter sig alldeles otrolig i dagens läge. Eller lite otrolig kanske den är, trots allt. Men helt säker kan man aldrig vara. Inte sällan överträffar dikten verkligheten. Så när filmen rullat färdigt gnager likväl obehagstankarna.
Hårdhudad yta uppvisar sprickor
På ett lite personligare plan handlar Civil War också om en generationsväxling av journalister. Lee är mentorn, vars hårdhudade yta så smått börjar uppvisa sprickor medan Jessie har såväl fallenheten, som drivet och ett (över)mod som gör henne till en perfekt kandidat för fotografjobbet i skarpt läge.
Riskerar livet i sanningens tjänst
Med andra ord kan filmen även ses som en effektiv och inte särskilt diskret hyllning till alla de som riskerar livet i sanningens tjänst i diverse krigshelveten världen över. Vilket förstås är av stor vikt. Utan de här människorna tvingas vi i allt högre utsträckning förlita oss på suspekt.
Vill inte skriva på näsan
För egen del uppskattar jag den här filmen mycket. Garland målar upp bilden av något som gått fruktansvärt snett och garnerar sedan med diverse obehagliga frågor i både svettig och nervigt spännande förpackning. Utan att nödvändigtvis ge svar på dem. För Garland vill inte skriva på näsan, han vill få oss att fundera på budskapet istället. Eller kanske än hellre tolka det outtalade.
