THE JESUS AND MARY CHAIN, Plan B, Malmö den 7 april 2024 – stabilt med både gammalt och nytt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är nästan 40 år sedan jag såg Jesus första gången live. Gick och tänkte på detta på vägen till kvällens spelning på Plan B. Detta var ju på våren 1986 och jag hade nyligen flyttat till Los Angeles. Kommer inte riktigt ihåg hur jag fick nys om konserten på Santa Monica Civic Auditorium den 30 mars 1986. Men det var bara ett måste att ta sig dit.

Om jag inte missminner mig så inhandlades debuten Psychocandy hos NK:s eminenta skivavdelning i samband med att den släpptes nån månad innan jag stack till USA. Singeln Upside Down hade jag ju då haft ett bra tag. Soundet de hade på första plattan påminde om Beach Boys fast med skorrande högtalare. Stilen var ju väldigt unik då. Idag är den väl nästan standard inom både doom och dödsmetall…

Tack och hej i slutet av 90-talet

Jesus släppte ett par plattor till de kommande åren innan de sa tack och hej i slutet av 90-talet för att sen återförenas 2007. Fast det tog tio år till innan de släppte något nytt, albumet Damage and Joy. Inför denna turné släppte bandet den nya fullängdaren Glasgow Eyes strax innan påsk.

Shoegazing och doom från förbandet

Med sig på denna turné har Jesus det Londonbaserade bandet, Deathcrash. Deathcrash har hunnit med ett antal singlar och två fullängdare under de fem åren de hållit på. Deras stil låter lite som en korsbefruktning mellan shoegazing och doom. Det var ett helt ok förband. Deathcrash hann med sex låtar innan de tackade för sig.

Bitvis syntes bara ett par siluetter

The Jesus and Mary Chain bjöd publiken, i det sedan länge utsålda Plan B, på en diger setlista som innehöll det mesta och bästa från deras 40 år tillsammans där nytt blandades med gammalt.

Bandet öppnade med nya Jamcod och fortsatte med Happy When It Rains innan det var dags för ännu mer nytt material från senaste plattan Glasgow Eyes. Dock var det synd att man knappt kunde se bandet då scenljuset verkligen var satt på sparlåga. Bitvis var det bara ett par siluetter som syntes på scen.

Sällskap på scen av Nina Persson

Sedan fortsatte man med låtar som The Eagles and The Beatles, Some Candy Talking, Sidewalking och I Love Rock’N’Roll. Mellansnacket var ganska sparsamt och om sångaren Jim Reid väl sa nåt så hördes det inte.

När det var dags avslutande Sometime Always och i klassiska genombrottshiten Just Like Honey fick bandet sällskap av självaste Nina Persson (The Cardigans) på scen. Tyvärr gick detta nog många förbi på grund av det sparsmakade ljuset på scen.

Kan inte vara annat än nöjd

Självklart blev det även ett par extranummer som inleddes med Darklands och avslutades med Reverence.

Bortser man från det kassa ljuset så var det en riktigt bra spelning och med tanke på att bandets setlista bestod av hela 23 låtar så kan man inte vara annat än nöjd. Även om man man självklart saknade någon låt.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.