Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Arkasha Stevenson
Skådespelare: Nell Tiger Free, Ralph Ineson, Sonia Braga, Tawfeek Barhom, Maria Caballero
Premiär: 2024-04-03
Betyg: 2
Kan hända att det här är den första Omen-historien. I alla fall kan denna rulle tveklöst betecknas som en så kallad prequel. Men alldeles nödvändig är den knappast. Vid en jämförelse med sjuttio- och åttiotalets succétrilogi bestående av i tur och ordning Omen, Damien: Omen II och De sju knivarna – Omen III står sig förhistorien i The First Omen tämligen slätt.
I denna trio filmer var omfånget större, dramatiken mer utmejslad och persongalleriet befolkat av dåtidens karismatiska starka namn som Gregory Peck, Lee Remick William Holden, Lee Grant och Sam Neill med flera. Samtidigt vore det synd att påstå att det vimlar av stjärnor i The First Omen. Fast visst, det är förstås alltid lika angenämt att se Bill Nighy på bioduken. Det kan inte förnekas.
Prequel roligare än ännu en remake
Samtidigt är det klart att premissen med en prequel är roligare än ännu en remake. Speciellt som en sådan trots allt spelades in så sent som 2006, då med Liev Schreiber och Julia Stiles i huvudrollerna. Så varför inte som här botanisera i historiens ursprung istället
Och med detta sagt är väl inte upplägget så tokigt, Man serveras om inte annat en vettig bakgrund till det som senare utspelas i 1976 års Omen.
Nödvändig ritual
Året är 1973 och platsen är Rom. Dit anländer Margaret Daino, en ung kvinna med problematisk bakgrund med syfte att avge löfte om att bli nunna. I väntan på att få möjligheten att genomgå den nödvändiga ritualen börjar hon arbeta på ett barnhem i den katolska kyrkans regi.
Kan det handla om sattyg?
Det behöver väl inte tilläggas att allting inte är som det ska. För nog är det ovanligt skrämmande när unga kvinnor förlöses under ovanligt svåra plågor, verkar Margaret av naturliga skäl slå fast när hon av en händelse råkar beskåda det.
Kan det handla om sattyg? Den tanken slår henne inte initialt. Särskilt inte när uteslutne prästen Fader Brennan lägger fram hissnande fakta om en konspiration inom katolicismens innersta krets för att driva tillbaka folket till en kyrka som inte bara krisar gravt, utan också är föremål för våldsamma demonstrationer.
Mäktiga djävulskap i görningen
Fast Margaret tvingas givetvis se sanningen i vitögat när det blir uppenbart att mäktiga djävulskap är i görningen. En maktkamp mellan maktens (kyrko)män pågår, och i en twist jag ärligt talat inte såg komma visar det sig att nunneaspiranten är avsevärt mer involverad i de hin hålerelaterade händelserna än hon hade önskat.
Biter sig inte fast som originaltrilogin
Med andra ord vrids skräckreglagen upp ett varv eller två mot slutet, men på det hela taget är det här likväl en något ljummen skapelse.
Sedan ska villigt medges att det är ett habilt stycke film långfilmsdebuterande Arkasha Stevenson fått till, men nerven saknas i mångt och mycket samtidigt som tonen och mörkret i historien inte når nödvändig nivå, och därför heller aldrig biter sig fast i samma utsträckning som i original trilogin.
Historien bättre än filmen
Det hela ter sig helt enkelt väl tamt och standardiserat trots några chockartade inslag, modell body horror. Men visst lös gärna biljett ändå. För historien är alltså bättre än själva filmen.
