Klicka på bilden, för att se hela bilden
”Temporärt begravd i 17 år, 6 album släppta på tre år med 84 låtar med en snittlängd på 1 minut spelas detta äntligen live. Då EL72 är stel och osocial framförs låtarna av två namnlösa idioter som är släktingar till denne.”
Det är den presentationen som görs och mer än så går det inte att uppbringa. Jo, det gör det säkert men det tar ju bort lite av mystiken.
TV-spelsmusik
Musiken då? Snärtiga små syntpoplåtar med aviga ljud där hela ljudbilden andas midiljud från ett 8-bitars tv-spel. Lyssnar man på Asmus Tietchens och The Residents kommer man absolut älska detta. Det finns en släng av Kraftwerk och självklart andas det krautrock.
Hittepå-instrument
Men var det live då? Nej, absolut inte, Det var två snubbar med kartonger över huvudet med påklistrat öga och mun som luftspelade till musiken på en massa hittepå-instrument. Vad sägs om ett tre meter långt keyboard med målade tangenter? Som de kämpade febrilt med att fälla ut. Eller ett datortangentbord som användes som gitarr? Eller knappade man i takt på en gammal telefon. Dockhuvuden som trummor. Blåsinstrument av en sköljmedelsflaska. Ja, varför inte.
Synkroniserad koreografi
Hela scenen var full med rekvisita och varje låt hade egen koreografi med vilka ”instrument” som skulle användas. De slet och drog fram än det ena, än det andra ur plastbackarna. Jag fann spår av Tyskarna från Lund eller en lågbudgetversion av Blue Man Group. Deras (o)synkroniserade dans var även den tämligen underhållande.
Oförglömligt framträdande
Oavsett var detta bland det roligaste och mest underhållande jag sett på väldigt många år. Med snärtiga titlar som Likströmsobduktion, Polarisatorsfilament och Elektromagnetiskt salongslarm var detta definitivt en konsert jag sent kommer att glömma. Även om den bara varade i drygt 20 minuter.