THE DIRE STRAITS EXPERIENCE, Slagthuset, Malmö den 25 mars 2024 – 133 minuter av urprofessionell rocknostalgi

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är ingen hemlighet att inga pengar i världen kan få Mark Knopfler och hans närmaste kumpan, basisten John Illsey att ställa upp på en återförening av Dire Straits. Det bör väl vem som helst inse så här 29 år efter uppbrottet.

Men frukta ej, det finns lyckligtvis ett coverband som kan mildra saknaden. Gruppen går under namnet The Dire Straits Experience, så absolut ingen kan missförstå vad det hela avser, och igår ställde sig septetten på samma scen på Slagthuset som metalgiganterna Sabaton premiärspelade på för knappt två år sedan.

Stjärnspäckat på meritlistorna

Med detta sagt bör påpekas att det var ett extremt meriterat band som gav konsert igår. Namn som Roger Daltrey, Enrique Iglesias, Mick Jagger, George Michael, Kylie Minogue, Paul Young och Robbie Williams figurerar på gängets meritlistor.

Ja, och minsann om vi inte också hittar självaste heliga gralen i sammanhanget då. För saxofonisten med mera, Chris White har faktiskt verkligen varit involverad med Dire Straits. Dock ej i egenskap av officiell medlem, För han spelade ”bara” med dem på sjätte och sista studioalbumet On Every Street och på deras två sista världsturnéer.

Fångar Mark Knopflers röst mästerligt

Men ändå, med detta sagt är det ikväll på det hela taget överflödigt att ens andas om det här sällskapets duktighet. Sedan går det förstås att argumentera för att det här inte är originalet, utan ett coverband. Och må så vara att så är fallet, men om man nu inte hakar upp sig på detta var det ändå svårt att inte vare sig bli nostalgisk eller upprymd över det som bandet (åter)skapade. Särskilt när man kan skryta med att ha Terence Reis, en sångare som mästerligt fångar Mark Knopflers släpigt mjuka och smått nasala röst.

Särskilt som jag liksom många andra aldrig såg Dire Straits live då det begav sig. Knopfler solo ja – i mitt fall två gånger – men vad jag minns av dessa konserter är att det sällan eller aldrig blir något från bandets repertoar då.

Ingen Dire Straits hyllning hade varit komplett utan…

Således var det lätt att rysa åt mycket av det som avhandlades igår, och man började starkt med mäktiga Telegraph Road, och inte i en förkortad variant heller, utan i sin sedvanliga fjortonminuters-version.

Därefter blandades det och gavs bland de balladartade sakerna. I alla fall från och till. För ingen Dire Straits-hyllning hade varit komplett utan sådant som storslaget lågmälda Brothers in Arms, On Every Street och Your Latest Trick med det där klistriga melankoliska saxsolot, som dyker upp både i introt och mellan verserna. Allt framfört denna kväll med största möjliga känsla och ackuratess. Låtarnas potential nyttjades fullt ut.

Sög på karamellen i favorit

Och låt oss inte heller glömma största personliga favoriten Romeo and Juliet, en av flera sånger som framfördes i extra långa versioner denna kväll, tydligen brukar de göra så. Bandet garnerade och adderade tjusigt utan att tappa bort originalen, och i det här fallet sög man på karamellen precis så länga att dramatiken lyftes avsevärt.

Sedan var det onekligen lite oväntat när bakåtlutade midtempo-saken So Far Away begåvades med karibiska rytmer initialt. Det var sådant som som visade att bandet inte är främmande för att leka lite med låtmaterialet också ibland.

Känns lönlöst att mixtra med det mest patenterade

Fast när det gäller de allra mest patenterade rockdängorna lektes det väl inte alltför mycket med konceptet. Raka direkta sånger som Lady Writer och Tunnel of Love, båda nära kusiner till Sultans of Swing, är så mycket Dire Straits att det känns lönlöst att mixtra med dem. Inte ens ett legitimt coverband bör göra något extra med dem. Emellertid går det knappast att komma ifrån att bandet på scen verkligen gjorde sitt yttersta för att göra den sistnämnda megaklassikern till ett än större paradnummer än förväntat. Vilket förstås inte säger lite.

En tjosan hejsan-faktor

Vad mer? Jo, i ärlighetens namn var jag väl inte direkt överförtjust i Solid Rock. Vi talar smått dammig boogierock här. Sedan har väl kanske inte Walk of Life åldrats jättebra. Missförstå mig inte nu, jag gillar den fortfarande, men här finns en tjosan hejsan-faktor som är svår att bortse ifrån.

Given som kaloririkt extranummer

Å andra sidan är Money for Nothing så hårt förknippad med 80-talet att trendängsliga överallt tuggar fradga, men i min bok gör det den bara ännu bättre, och den var naturligtvis given som kaloririkt extranummer. innan allt lugnade ner sig och tonade ut med Mark Knopflers solonummer Going Home: Theme from Local Hero.

Breda leenden strålade ner

Vid det laget var succén ett faktum. En 133 minuter lång kväll av urprofessionell rockhistorisk nostalgi var över, så det var väldigt lätt att förstå de breda leendena som strålade ner från scenen. På en i många fall lika lycklig publik, bör tilläggas.